Just läst ut boken Zebraflickan av Sofia Åkerman. Hon beskriver väldigt detaljerat om hur hennes liv sätt ut. Att hon varit slav under sitt ångestmonster Lucifer. Att hon lyssnade mer på Lucifer än någon annan. Det var hen som hade makten över henne. Sofia tillbringade lång tid inlagd på barnpsyk, hon berättar om andra patienter där och om personalen. Hon berättade att hon hamnade på vuxenpsyk som 16 åring. Om alla gånger hon tagit överdoser, så att hennes lever var skadad över alla överdoser hon tagit. Hon skadade sin kropp på olika sätt. Hon hade anorexi och fick gå runt med en sond dagligen. SJukdomarna hade henne i ett järngrepp. Hon såg bara sjukdomen och hade inget hopp om framtiden. Man får en bild om hur hemskt det är att ha självskadebettende och ätstörning. Den makten som ångesten har, att de tvingar en till destruktiva handlingar. Man är som i en värld där den ända lag som finns är att man måste skada sig, lyder man inte blir det konsekvenser. Den världen har jag lämnat bakom mig, skapat mina egna lagar där det inte finns någon självskada i. Ibland bryter jag mot den lagen, och straffet blir konsekvenserna av mitt handlande. Oftast i efterhand tänker jag att det faktiskt inte var värt det. Men när man står där men ångest upp över öronen, så är det ett bra alternativ. Sofia lyckades hitta tillbaka till livet, hon hittade något som betydde något för henne. Hon lämnade Lucifer i sin ångestmonsterhåla. Hon vann till slut den destruktiva kampen. Anledningen till att den heter Zebraflickan är att hon identifierade som Zebraflicka med alla räder hon har på sin kropp. Så jag är väll också en zebraflicka. Fast jag är på väg att bli en tiger, en stark men snäll tiger, en tiger med ränder som faktiskt har hopp. Jag kommer också vinna den destruktiva kampen, jag är på god väg. Det är nog viktigt att hitta kärnan i varför man mår dåligt, få det att komma upp till ytan. Och inte dränka sina problem i den djupaste sjön man kan inte. För att dölja det för andra. Många lever ju med sina problem i ensamhet, att man inte riktigt vågar nå ut och berätta det för andra. Man kanske skäms och vill inte att andra ska behöva bära ens börda. Men allt blir så lättare när man har förtroende för någon. Man kan inte bära hela världen på sina axlar, bära på en alldeles för tung rycksäck med bara ångest i. För man kommer gå sönder tillslut. Man kan inte bara tuta och köra livet ut, för det kommer vara gupp på vägen, så ser livets väg ut.