Vägen tillbaka

Har ju många gånger skrivit om hur dålig psykiatrin kan vara ibland, vilka dåliga skötare, sjuksköterskor och läkare det finns. Men det finns guldkorn, som gör allt för att hjälpa. Tänkte skriva lite om dem.

 

M (skötare): Du fanns alltid där, du såg mig, du lyssnade på mig. Du fick mig lugn. Du hade tålamodet som många andra inte har. Du blev inte arg, behöll lugnet trots att jag självskadade mitt framför ögonen på dig, du höll i mina händer, du höll inte fast mig. Du försökte verkligen hjälpa mig, att distrahera mina tankar. När jag blev bältad var det du som fick mig lugn, du pratade med mig, spelade musik för mig. Alla andra satt bara och läste tidningen eller höll på med mobilen. Du peppade mig, lyssnade på mig när mina tårar bara rann. Du såg hur jobbigt jag hade det. Du är ett riktigt guldkorn, andra personal borde lära från dig.

 

P (skötare): Först tyckte jag inte alls om dig, tyckte du var rent av hemsk. Det var där när jag kom till den avdelningen för första gången. Mina tårar bara rann, jag var så ledsen. Jag skadade mig rätt mycket, du höll fast mig och hotade med bältning. Det var första kvällen på den avdelningen. Efter det ändrade jag uppfattning om dig. Du var en väldigt varm person och väldigt snäll, du distraherade mig med att berätta dina historier som du gjorde i din ungdom, som att spränga utedass med dynamit. Du lyssnade på mig, du såg att jag mådde dåligt, du ville hjälpa mig, du peppade mig, du trodde på mig även fast jag själv inte gjorde det.

 

C (psykolog): Jag fick prata med dig rätt länge, eftersom jag var inlagd under sån lång tid. Jag hade verkligen förtroende för dig. Först gjorde du en utredning på mig och jag fick diagnosen atypisk autism. Efter det var de stödsamtal med lite inriktning på kbt. Du lyssnade på mig och var ett otroligt stöd. Jag kunde ventilera mina tankar med dig. Jag kunde prata om det som var jobbigt, du gav mig uppgifter som jag skulle göra du fick mig att tänka till. Du gav mig råd och strategier för att hantera min ångest. Du peppade mig till att sluta självskada, du försökte verkligen hitta en lösning för mig. Jag fick även prata med dig även fast jag blev inlagd på en annan avdelning.

 

C (skötare): Det är nog dig jag "bråkat" med mest, det var du som alltid kom in till mig och kollade till mig. Vet inte hur många gånger du fick larma på personal när jag skadade mig på alla möjliga sätt. Du kunde bli arg, men på ett bra sätt du försökte bara hjälpa. Du såg mina bra sidor, mina styrkor och inte bara min sjukdom. Du trodde på mig, du lyssnade på mig, du försökte verkligen hjälpa mig. Du kanske tyckte jag var jobbig emellanåt, men du hade tålamodet, du sa till mig hur bra jag egentligen var även fast jag själv inte tyckte det.

 

L (skötare): Du är sjukt envis och det är jag också. Du såg när jag mådde dåligt, du försökte få mig att ta medicin, du höjde och sänkte min säng tills jag gav mig och tog medicin. Du pratade med mig, försökte distrahera mig. Du höll fast mig flera gånger men du blev inte arg. Du talade aldrig om hur barnslig, naiv och dum jag var som så många andra skötare gjort. Vi spelade othello jag vann alltid. Du fick mig på andra tankar.

 

M (sjuksköterska): Du var ute mycket bland patienterna. Du brydde dig om alla. Du gav inte bara mediciner utan du lyssnade på mig också. Vi var i ungefär samma ålder. Du förstod mig, hade tålamodet när jag gång på gång rev i mina sår och tog bort bandagen så du fick lägga om mina sår hela tiden. Du hotade inte med bältning utan försökte hitta en annan lösning. Du kom och pratade med mig, vi kunde prata om det som var jobbigt men även om andra saker.

 

An (läkare): Du var förstående, du såg min problematik du försökte hjälpa mig. Du peppade mig, såg de lilla som var friskt i mig. Du hjälte mig till att må bättre, att verkligen försöka sluta självskada. Du trodde på mig, du kom och pratade med mig när jag mådde som sämst.

 

Al (läkare): Du var väldigt hård och bestämd vilket var bra för mig eftersom jag skadade mig så mycket. Du krigade för mig att jag skulle få den rätta hjälpen. Jag fick komma till ett behandlingshem tack vare dig. Du såg min frustation och hur dåligt jag mådde.

 

R (skötare): Du var rolig, hade humor, du skojade väldigt mycket med mig. Du kunde distrahera mig. Ibland brast ditt tålamod och du blev irriterad men du försökte bara hjälpa mig. Du pratade alltid med mig när du satt vak till mig, du var snäll och omtänksam. Du bjöd mycket på dig själv.

 

Mi (skötare): Vi kunde prata väldigt mycket, du försökte förstå mig, frågade en massa frågor om hur du kunde hjälpa mig. Du försökte distrahera mig när jag ville skada mig genom att vara "jobbig" och peta på mig och övertala mig att spela othello trots att du alltid förlorade. Du var rolig och hade humor. Man kunde skoja med dig. Du hotade med att du skulle adoptera mig och att jag skulle få ärva dina skulder och dina två landsköldpaddor och även din smutstvätt när jag skojade med dig eller när jag inte skötte mig.

 

Dessa personer har har betytt mycket för mig under de långa perioder som jag vart inlagd. De har sett mig, tagit mig på allvar försökt att ge mig stöd och inte bara tyckt att jag är ett hopplöst fall. De har hjälpt mig, trott på mig även fast jag själv inte gjort det. De är dessa personer som betytt mest, som har stöttat mig mest av alla. De som verkligen försökt distrahera mig från att skada mig själv. Haft tålamodet, som har lyssnat på mig. De har inte sagt att jag är dum, naiv, barnslig, larvig och att jag borde växa upp som många andra gjort. Er har jag haft förtroende för. Ni är guldkornen inom psykiatrins låsta dörrar.