Vägen tillbaka

Blir arg på mina tankar som säger att ja skada mig trots att folk håller fast mig ska ska bara skada mig. Kan beskriva det som att personer med autismspectrum diagnoser som ha speciell intresse, till exempel sköldpaddor. Man kan allt om de. Lite så är det för mig med självskada, kanske inte kan påstå att det är ett intresse. Men jag får det som en rutin, en rutin jag inte vill att folk ska avbryta, då blir det fel för mig. Kanske låter konstigt men så är det. Blev bältad förrgår igen, personalen bara säger att jag får skylla mig själv. Blir som sagt så inne i mitt skadande att jag knappt hör vad andra säger. Jag hör vad de säger men jag kopplar bort det. Personalen säger att jag borde vara mer vuxen. Nionde gången jag blivit bältad nu, låg där i två timmar. Fick massa lugnade så var helt groggy igår. Två nosinan, en ml haldol och tre lugnade sprutor. Plus lite stesolid tidigare på dagen. Inte konstigt att jag är trött.
Redan maj, tiden går fort. Hoppas att jag inte blir kvar allt för länge, får se till att inte hitta på något bus. Vaket blir kvar till på fredag, hoppas de tar bort det på fredag. Maj ska bli en bra månad. Snart är det sommar vägrar sitta inlåst under sommaren. Denna sommar ska bli bra. Det var länge sen jag hade en bra sommar. Förra sommaren var bara ut och in hela tiden, bältningar, överdoser, extra vak operationer och akuten bestod min sommar av. Så min strävan är att de ska bli bättre så jag kan vara på landet.

Dagen har inte vart den bästa, vart en del ångest och stök. Vaket är kvar till på fredag, hoppas de tar bort det så jag slipper ha det hela helgen. Vill gå ut! Missar ju det fina vädret. Allt skulle vara bättre utan sjukhus ändå så hamnar jag här hela tiden. Livet är inte helt kaosartad, den består bara av 80 procent ångest och 70 procent självmordstankar och självskadetankar.

Hatar lpt vet inte hur många gånger jag har haft det