Inte bloggat på ett tag. Dragit på mig åter igen en urinvägsinfektion. Fått penicillin och hällt i mig tranbärsdricka och citronvatten så det ska nog gå över. Inte självskadat på tio dagar. Alltid något, har ju haft en rätt tuff period senaste tiden. Nu är det väll lite bättre, kan inte riktigt svara på varför det blivit bättre. Mer än att jag förstår att det inte är hållbart längre. Polisen har liksom kommit hem till mig och hämtat mig. Jag får liksom välja mellan att leva eller att dö. Eller fortsätta att bara vara i något sort mellanläge som jag befunnit mig i. Jag kan ju tänka vad jag vill med mitt liv, som att jag vill det och det. Ibland känns de som önsketänk och att de ej kan bli verklighet. Att jag vill för mycket, men egentligen är inte mina mål orimliga, de kan faktiskt uppfyllas, Det är nog bra att ha mål även fast man är sjuk, Egentligen finns det ju bara två alternativ det ena är att fortsätta självskada och eventuellt lyckas ta mitt liv tillslut. För jag kommer inte orka leva till slut. Eller att verkligen kämpa emot dessa tankar, och fortsätta leva. Jag får ju stödsamtal, nu två gånger i veckan i stället för en. Jag såg det inte som hjälp förut, tyckte inte det hjälpte och jag pratade inte särskilt mycket. Men ju mer jag pratar ju bättre kommer det ju gå. Har dock sjukt svårt att uttrycka mig muntligt. Att skriva är inge större problem. Sen när det blir för mycket press på mig blir jag tyst. Men jag har blivit mycket bättre på att uttrycka mig muntligt. Det är ju typ terapi jag får alla fall. Vi har utformat samtalen utefter hur jag vill ha det nu. Var inlagd förra helgen, var en rätt bra inläggning tycker att avdelningen är helt okej nu. Gillade inte den i början. Men deras idé är bra. Att det ska vara mycket eget ansvar, att det inte är tillåtet att självskada (även fast jag gjort det många gånger), man bli utskriven om man självskadar. Sen kanske folk tycker det är fel att de skriver ut mig dagen efter jag gjort ett självmordsförsök, att de skriver ut mig även fast jag är självmordsbenägen. Detta är ju för att de vill att jag ska ta ansvar över mitt liv, men jag ville ju bara dö då. Som tur är det har jag min kära mamma som var hemma med mig från jobbet i några dagar när det var som värst. Vet inte vad jag skulle göra utan min mamma. Så mina val är ju att fortsätta självskada och eventuellt dö av det. Eller fortsätta leva och se vad livet kan erbjuda. Maten går faktiskt rätt bra, bestämt mig för att äta och typ skita i ångesten, även fast det är sjukt svårt. Men jag mår ju bättre när jag äter. Under de två månader jag inte åt i februari/mars mådde jag väldigt dåligt. Jag gick ju ner typ tio kilo på kort tid. Glad att jag faktiskt började äta igen. Eftersom ätstörningen inte syns på mig förstår nog inte folk att det faktiskt är ett problem. Puss och kram på dig mamma älskar dig! <3<3<3