Vägen tillbaka

Ibland känner jag att folk tittar på mig speciellt min arm som är prydda med små ärr. Speciellt på gymmet. Fast kan ju erkänna att jag ibland tittar på unga tjejers armar, mest för att känna någon sots samhörighet i fall de också har armar med ärr på armarna. Man känner lite extra för de som har självskadebeteende just för jag har de själv. När jag var inlagd drogs jag till de med självskadebeteende. Kände liksom att vi hade något gemensamt. Egentligen kanske andra tänker att självskadepersoner ger varandra tips om hur man ska självskada. Fast om sanningen ska fram har personalen på avdelningarna pratat om de och sagt de till mig. Så med andra ord är de mest personalen som tipsat om det. Inte så konstigt att man dras till någon som går igenom samma sak som en själv. Jag har självskadat i fyra och ett halvt år nu då det vart mer ofta. Innan dess självskadade jag då och då. Jag har försökt sluta i över ett år nu, men ej lyckats, min motivation har inte alltid funnits där. De var några månader den nästan var helt borta. Vet inte riktigt vad min motivation är idag, den finns väll där antar jag. Folk kanske tycker jag är omogen, vill ha uppmärksamhet att jag borde veta bättre och växa upp. Att skada sig är ett strategi för att överleva, jag påstår inte att de är en bra strategi. Det är ett sätt att hantera vardagen på. Så därför är mina armar prydda med ärr. Jag har överlevt.

 

 

I natt drömde jag om rättspsyk, inte direkt att jag var inlagd utan de var mer som en guidad visning. Lite udda dröm. Brukar ha lite konstiga drömmar ibland. Klarat mig utan akuten en månad nu, förut var jag där väldigt ofta. Så alltid något positivt.