Brev till mitt tolvåriga jag. Här kommer ett brev som jag skulle vilja skriva till mig själv som tolvåring. Kära Anneli, livet kommer inte alltid vara lätt. Många har inte sett hur mycket du egentligen kämpar med dina inre demoner. Faktum är att inte många vet om dina inre demoner. Det är inget skämmigt med att ha självmordstankar. Du är bara tolv år och vill bara dö, du försöker kväva smärtan genom att skada dig. Du är bara ett barn och har all rätt till att leva. Du har det väldigt tufft i skolan, du har svårt att hänga med och förstår inte riktigt vad lärarna säger. Du känner dig mest dum och smått efterbliven. De så kallade kompisarna i klassen och i övriga skolan är elaka. Du känner dig väldigt ensam, dum och övergiven. Du vet inte riktigt hur man gör i sociala situationer. Du lägger varenda litet problem på dig själv, att de är ditt eget fel, allt är bara fel med dig. Var enda motgång blir jobbigt. Det kommer att bli bra, även fast din önskan är att dö så är du värd ett liv där folk tror på dig, accepterar dig som person. Du är värd att få följa dina drömmar, våga inse att de kan uppfyllas. Du måste tro på dig själv, just nu ser du dig själv som värdelös att du inte är kapabel till något, din självkänsla och ditt självförtroende är på noll. Livet kommer vara tufft för dig, men livet kommer ha ljusa stunder också. Du har alla fall en familj som verkligen tror på dig, som verkligen stöttar dig. Du kommer överleva de fruktansvärda, du kommer vilja leva igen. Du kommer tvivla på dig själv väldigt mycket men du kommer klara detta. Du kommer gå igenom en fruktansvärd sjukdom, du kommer få ärr på armarna. Du är bevis på femton års kämpande av dåligt mående. Du är en överlevare. Till mitt tolvåriga jag, de är inget fel att må dåligt, du måste våga berätta. Det kommer att vara svårt att förstå, men de kommer bli bättre. Du upplevde att alla klagade på hur dålig du var och du trodde på det. Men ta igen skit och stå på dig. Du är värd ett liv utan att tänka på bästa sätt att dö på.