Vägen tillbaka

Bron får symbolisera vägen över till den friska sidan, gräset är alltid grönare på andra sidan.

 

Kollar på reprisen av lets dance, inget jag direkt följer. Kända personer som ska lära sig att dansa. De utvecklas vecka efter vecka av hård träning, de slås om att få flest poäng och röster av folket. Kan koppla det till psykisk ohälsa, självskadebeteende och ätstörningar. Man kan utvecklas både framåt och bakåt när det kommer till självskadebeteende och ätstörningar. Antingen går det den rätta vägen som är framåt, eller så blir det bara värre och man bara backar bakåt. Jag har haft olika perioder, till en början när jag blev inlagd en längre tid först låg de på en rätt jämn längd sen backade det bakåt rätt rejält. I november utvecklades mitt självskadebeteende till det värre, november 2014 eskalerade det rejält. Till slut hamnade jag på psykiskintensivvårdsavdelning på lpt. Jag skadade mig nästan varje dag. Jag blev bältad, fasthållen och fick sprutor. Trots alla bakslag, trots att jag skadat mig så pass allvarligt att jag behövt akut vård, blivit opererad och allt möjligt.
Måste jag ändå säga att jag utvecklats genom denna sjukdom, jag har insett hur stark jag är, hur envis jag är. Jag har lärt mig att ibland vilja ge upp, fast jag har ju lärt mig att jag egentligen inte vill ge upp. Jag tar för mig mer, jag vågar gråta. Något jag bör utvecklas mer i är att säga till när jag mår dåligt. Tycker jag utvecklas lite på den biten med på veckorna som gått, jag försöker säga till när jag mår dåligt dock är det svårt. Men jag har lärt mig en del strategier dock är de svårt att ta till ibland. Efter så många år av självskada har jag lärt mig att inte låta ångesten styra över ens liv, det finns andra vägar att gå, att det finns mycket som faktiskt är positivt. Att ta vara på de fina stunderna i livet, se det ljusa i den mörka tunneln. Att det går att ta sig upp från botten, våga ta hjälp av andra. Inte bara bära på ens tunga ryggsäck helt själv. Jag har långt kvar till toppen, men känner att jag är på väg, det är som att klättra på en vägg man kommer lite längre varje dag.

Tillbaka till lets dance, personerna som är med kan inte mycket om dans, men vecka efter vecka utvecklas de. De har en vecka på sig att lära sig en ny dans. När jag började självskada visste jag inte mycket om det, jag visste inte hur beroendeframkallande det var, det ända jag visste var att andra gjort samma sak. Genom träning kan man utvecklas, det jag behöver utvecklas mer är att säga till innan det är för sent. Jag har många att ta hjälp av måste bara lära mig att göra det fullt ut och som sagt göra det innan det är försent. De flesta deltagarna i lets dance vill komma så långt som möjligt, de vill vinna, ta hem segern. Samma sak för mig, jag vill komma så långt som möjligt i ett liv utan självskada, jag vill vinna över denna hemska sjukdom. Varje dag jag inte självskadar är en seger i sig. Livet är alldeles för kort för att spendera månad/år på sjukhus.
På ett sätt kan jag ju säga att jag slösat bort tid av mitt liv på sjukhus, en tid som jag kunnat göra så mycket annat på. Ändå vill jag påstå att tiden inte bara vart bortslösat, jag har lärt mig mycket, jag har sett mycket både positivt och negativt. Man lär sig mycket om andra, man lär sig att man inte är ensam, man lär sig att visa medmänsklighet till andra, se det fina i personer som fajtas i sitt inre krig. Man lär sig även mycket om sig själv, att våga visa känslor, vara mer öppen och inte sluten som en mussla. Våga ta för sig av den hjälp som erbjuds. Jag fajtas varje dag med mitt inre krig. Mina ärr är mina krigsärr. De är bevis på hur mycket jag krigat.