Vägen tillbaka

Att se sig själv i spegeln kan vara en hemsk upplevelse, varför är det så egentligen? Det borde ju vara tvärt om, man borde gilla vad man ser inte avsky sin egna spegelbild. Se det fina i sig själv och inte låta sig påverkas av samhällets bild över hur en person ska vara. Man ska vara sig själv och inte någon prototyp person.
Jag har länge hatat min spegelbild, dels att jag tycker att jag är ful, att jag är tjock och att alla andra är så mycket finare. Jag har bara sätt det som är fel, så fel att jag inte vill vara mig själv. Tänker ofta på hur det vore att vara någon annan, hur skulle jag då se mig själv då i spegeln? Skulle jag fortfarande nedvärdera mig själv?
Varför ser vi mera fel på oss själva än vad personer i ens omgivning inte ser?
Man borde vara glad för den man är, att man har något att tillföra världen. Att man gör mer nytta än är en börda för andra. Många gillar att jobba med andra men varför gillar man inte att jobba med sig själv? Man är ju lika viktig som alla andra. Man kan se det som en lagsport, man är ett team med andra samtidigt man måste vara ett team med sig själv. Att arbeta med sig själv är ju det finaste man kan göra det går så mycket enklare att hjälpa andra då.

När jag gick i grundskolan och gymnasiet kändes allt fel, hade svårt att få och behålla vänner, jag var inte bra på det sociala, hade svårt för det. Passade inte riktigt in i mallen som alla andra. På den tiden var allt fel med mig, jag satt hemma på kvällarna med tankar att de vore bättre om jag var död, medan andra var ute och hade kul/festade och umgicks med varandra. I plugget var det svårt att hänga med, jag hade svårt att lära mig och förstod inte vad lärarna sa. Blev ofta dumförklarad. Jag misstolkade saker och tog mycket bokstavligt. På den tiden var min spegelbild ren avsky, mitt utseende var fel, mitt sätt att vara var fel, min kropp var absolut fel. Nu för tiden kan de kännas rätt okej att kolla mig i spegeln, jag ser faktiskt rätt okej ut. Jag kanske inte känner mig lyckad, men jag känner mig inte misslyckad heller lite där i mellan. Jag kan se på mig själv med stolthet, jag har jobbat på olika ställen, som förskola/skola och på Arlanda. Jag har var utomlands mer än ett år, jag har gått på högskola två och ett halvt år och klarat det, trots att jag knappt klarade gymnasiet. Sen har vi ju biten då jag vart sjuk, till en början såg jag det som ett misslyckande, det var skamligt och pinsamt. Men det är som vilken sjukdom som helst. Jag har känt mig misslyckad som inte klarat av att hoppa på mina studier igen. Men de som egentligen ska känna sig misslyckad är ju vården. Jag har ju knappt fått någon vård utan bara förvarats på en sluten psykiatrisk avdelning. Där mitt självskadebeteende bara blivit värre och värre.
Men nu hoppas jag äntligen att jag ska få hjälp, jag ska lyckas denna gång, har många på min sida. Har många som vart förtvivlade och arga på den vård jag fått många som kämpar med mig och det är jag glad för. Något positivt med mig är att jag alltid haft mål som jag försöker uppnå. I min spegelbild ser jag den envisa typen som bor i mig, jag ser hoppet.

Man borde hurra lite mer för livet, inte bara tycka allt är blä.