Min historia som jag skickat in till ett program som kommer sändas i SVT om självmord, jag vill dela min historia helt enkelt. Jag heter Anneli och är 27 år. Jag började må dåligt i tolvårs åldern på grund av mobbning i skolan och svårt med det sociala. Hade även stora problem i skolan att hänga med på lektionerna då jag har dyslexi men fick ingen hjälp med det. Jag började få tankar på självmord när jag var tolv provade även att för första gången skada mig själv i den åldern. Jag mådde ganska dåligt under tonåren, men upprepande gånger att jag skadade mig, självmordstankar och problem med maten. Mitt riktiga dåliga mående började år 2011, hade väldigt mycket självmordstankar, de styrde mig. Det gick inte en dag utan att jag tänkte på självmord och hur jag skulle gå till väga, eller så tänkte jag att någon annan kunde döda mig. Tankarna skrämde mig, de var så intensiva, de tog upp så mycket tid. Men jag sökte aldrig hjälp, jag var rädd för det. Att folk skulle få reda på hur mörka tankar jag faktiskt hade. 2012 tog jag min första ordentliga överdos blev ambulans in till sjukhuset. Det var mest som ett rop på hjälp. Läkaren frågade mig om jag hade självmordstankar jag svarade nej var rädd för att bli inlagd så jag fick åka hem med en akutremiss till en öppenvårdsmottagning. Jag började i denna veva med att skada mig igen, hade då hållit upp självskadandet några år. Efter en till överdos blev jag inlagd på en slutenvårdsavdelning med LPT. En överdos höll min lever på att ta skada och jag fick dropp i fem dagar. Överdoser och att skära mig tog över mig, blev så inne i det att jag inte längre klarade av mina studier till förskollärare längre. Mina självmordstankar har kommit och gått från att vara där väldigt intensivt till att bara finnas i baktankarna. Från att vara tankar att bli riktiga planer. I juni 2016 var jag verkligen beredd på att lämna jordlivet, jag var så trött på allt. Orkade inte kämpa längre med både självskadebeteende och ätstörningar. Allt blev för mycket. Jag var beredd på att hoppa från en bro. Om inte allmänheten och polis hade hindrat mig hade jag kanske hoppat. Tankarna var som sprängande, de var så starka så intensiva. Tårarna bara rann. Idag är jag glad att jag blev räddad från något väldigt impulsivt. Jag ville det då, att ta livet av mig. Men vill det inte idag. Det hände tre gånger på kort tid. Kan ju inte påstå att det har vänt helt, men det börjar bli bättre. Jag kämpar mot självskadebeteendet och ätstörningar. Sommaren 2015 var det så mycket överdoser, operationer och att jag skar mig jag nästan var mitt självskadebeteende det hade total makt över mig jag styrdes av det. Åkte bara in och ut på psyk hela tiden. Det blev tvångsmedicin och bältningar när jag var inlagd. Har spenderat väldigt mycket tid på sjukhus. Sen ett år tillbaka bor jag på ett LSS gruppboende och trivs verkligen jättebra. Är verkligen glad som har fått komma dit. Att de har låtit mig bo kvar trots att jag skadat mig så mycket, en del självmordsförsök och haft riktiga ångestattacker. Jag har gjort både mina närstående och personal på mitt boende oroliga. Men de har alltid trott på mig att jag kommer klara av det, trots att jag inte trott på mig själv. Man ska verkligen vara glad över att man har någon eller några som tror på en, det behövs verkligen när man inte tror på sig själv, Har tappat räkningen hur många överdoser jag tagit en del har vart i självmordssyfte och en del i självskadesyfte. Mina självmordstankar börjar försvinna mer och mer, jag lär mig allt mer att hantera ångesten och självskadetankarna. Jag vill inte längre att självskadetankar, ätstörningstankar och självmordstankar ska styra mitt liv. Jag vill leva och inte bara överleva. Jag har insett att livet faktiskt har en del fint att erbjuda och det består inte bara i mörka destruktiva tankar. Självskadebeteendet och självmordstankarna har tagit allt för stor plats i min tankeverksamhet och vill inte att de ska förstöra mitt liv. Jag har alltid varit envis, vill jag något kan jag klara det. Spenderade 15 månader i Australien, reste runt och jobbade där. Under den tiden hade jag återkommande tankar på självmord, men det var bara tankar. Jag klarade av resen så jag borde klara av att bli någorlunda fri från psykisk ohälsa. Men att komma ur ett destruktiv beteende känns som en större utmaning än att sätta sig på ett plan till andra sidan jordklotet. Idag tror jag faktiskt på mig, tror det är viktigt viktigt för att komma ur ett destruktivt beteende. Jag har haft enormt stöd från mina anhöriga, de har också lidit och vart oroliga. Idag skäms jag inte för att jag har ärr på mina armar, de berättar en historia. Att jag sitter här idag är ett bevis att jag överlevt. Och att jag faktiskt tänker fortsätta leva. För livet har mer att ge, det kunde tagit slut för länge sen om jag lyckats. Hade lämnat ett stort tomrum efter mig då. Jag vill kunna påverka andra, att bevisa att det inte är kört. Om hur viktigt det är att våga prata om psykisk ohälsa, att det inte ska vara ett förbjudet ämne. Alla har vi haft ångest, en del har haft det lite mer men det går att leva med det det gör verkligen det. Ibland tar det bara tid att inse det. När personer inom vården har sagt ”det kommer bli bättre” har jag inte trott på dem för allt jag såg var mörker. Nu när det ljusnat lite tror jag faktiskt på dem, eller jag snarare jag vet att det kommer bli bättre. Jag planerar att fortsätta studera till förskollärare hoppas en dag på att kunna hjälpa andra som kämpar mot psykisk ohälsa. Jag tror att jag skulle kunna hjälpa andra med mina egna erfarenheter. Jag tror även att mina erfarenheter kommer hjälpa mig inom mitt yrke som blivande förskollärare. Att kunna vara ett stöd för barn som mår dåligt och barn som har föräldrar med psykisk ohälsa. Att mått dåligt har faktiskt gett mig mer självförtroende, alla fall när det börjar bli bättre,