Vägen tillbaka

Vad vill du egentligen? Är det nog många som tänker. Vill du inte bli frisk? Jo det vill jag bara att jag är mer bekant med det sjuka än det friska. Jag fick två månader som jag fick må bra det är guld värt. Varför har du börjat må dåligt igen? Är det nog en del som frågar sig. Visst har de sina orsaker de finns djupt inom mig. Just som allt annat. Jag är ju rätt sluten av mig. Jag vill ju berätta men orden liksom stannar i mig. Orden som vill komma fram skapar ångest inom mig, för att orden är kvar inom mig.

Maten är ju en sak som skapar ångest, egentligen vet jag ju varför men jag har svårt att uttrycka det. Ibland känns det bara fel att äta att jag inte är värd maten, att de finns anda som förkännar den mer. Att jag känner mig äcklad och tjock. Något av de sämsta att säga till en person med ätproblem är att "tänk på dem som inte knappt har någon mat, som aldrig får äta sig mätta" ärligt talat, även fast de är hemskt önskar jag ibland att jag hade det så. Just för att slippa ångesten vid maten. Egentligen har jag inte så mycket ångest när jag äter, ångesten knackar på dörren när jag ätit. Ångesten blir liksom som en säck som fylls på, ju mer den säcken fylls på ju mer ångest får jag och ju mer vill jag skada mig själv. Till slut rinner bägaren över och då är det liksom kört. Det går ju att förhindra innan bägaren helt har runnit över. Jag försöker att hålla mig på ytan, ibland kanske det verkar som om att jag inte försöker alls. Kanske för stunden har jag givit upp men i de långa hela ger jag inte upp. När bägaren runnit över är jag så inne i mitt självskadande, det blir som en cirkel runt om mig som är svår för andra att ta sig in på. Jag vill försvara min cirkel så jag blir nästan våldsam, jag är inte en våldsam person annars. Blir som en hund som försvarar sitt revir.