Vägen tillbaka

Läser just nu en bok om självskadebeteende av Sofia Åkerman har kommit halvvägs i boken. Den får mig att reflektera att tänka om lite. Känner igen mig mycket i vad hon skriver.

Hon beskriver sin ångest och självdestruktiva sida som hon kallar Lucifer och den självbevarande viljan för Sofia, den viljan som vill bli frisk. Det är en sorts maktkamp mellan Lucifer och Sofia.
När Sofia mår som sämst är den 95 % Lucifer och 5% Sofia. Lucifer var ett monster. Ett elakt monster som ville henne illa. När lucifer och Sofia var båda på 50% kallade hon det för tröskeln.

 

Tror på det där med att namnge sin ångest kan vara en grej, mitt ångestmonster har jag döpt till August (inget illa menat för de som heter August) det var bara ett namn som ploppade upp i mitt huvud. August gör mig också mig illa det är min egna lilla djävul, mitt moster. Fick förslaget att namnge ångesten av en personal på boendet. Nu när jag läst om det håller jag med, man separerar sin ångest med sig själv man är fortfarande samma person. Bara att man delat upp sig själv i två bitar. Vill mota bort ångestmonster. Just nu är det August 40% och Anneli 60%. Jag vill bli frisk, kommer nog alltid att ha August vid min sida men han kommer inte vara så påträngande hela tiden. August är min självdestruktiva sida mitt ångestmonster. Ångesten gör över, ju mer man härdar ut ju enklare blir det.

Kan ta idag som ett exempel, var på daglig verksamhet och det var lunch dax alla åt för utom jag för mitt ångestmonster August sa att jag inte skulle äta. Åt några brödskivor alla fall och fick ångest av det. När jag var tillbaka till avdelningen och det var dax för middag, jag gick in i matsalen och fick sån påträngande ångest att jag gick därifrån och brast i gråt. Jag vill kunna äta som alla andra, mat är ju något som är socialt betingat något vi behöver. Bara se alla andra äta fick mig att må så dåligt.

Maten är en stor bov i dramat när det kommer till min ångest. Jag är för tjock, "nej du är inte tjock" säger alla då. Varje gång jag ser en smal person, tänker jag "jag vill också vara smal" jag vill vara lika smal som den personen. Därför känner jag mig tjock och dum som äter massa godis, får dåligt samvete för att jag äter och vill bara kräkas upp det. Ibland blir promenaderna och cykelturerna en sort tvång jag måste göra det för att jag har syndat, jag har ätit för mycket. Här på sjukhuset rör jag mig inte alls lika mycket som jag gör hemma vilket även de ger mig dåligt samvete vilket leder till självskada.

Något mer Sofia skriver i sin bok är att jämföra sig med andra som har en fysisk sjukdom till exempel cancer. Kanske låter jätte dumt och jätte hemskt men ibland önskar jag att jag hade cancer, det blir ett lidande på ett annat sätt. Cancer är inte lika tabu belagt som psykisk ohälsa. Båda sjukdomarna är ett lidande och en evig kamp för liv och död.

Fått höra av många läkare att "Jag har haft patienter som mår sämre än vad du gör, har ett värre självskadebeteende" På något sätt triggar det mig till att skada mig ännu mer, jag vill ju vara värre. Ser jag någon med mer ärr på kroppen vill jag också ha mera ärr. Det är den sjuka sidan av Anneli den delen då August sitter på min axel och viskar elaka saker. Sofia beskriver även detta i när hon hade sitt självskadebeteende att hon också ville vara den som skar sig djupast var den som var smalast, den som var sjukast. Helt absurt att man kan tänka så egentligen. Vem väljer att vara sjuk?

För nuläget vill jag inte ha mer ärr på mina armar, det räcker med dem jag har, de kommer att vara synliga och en evig påminnelse av min sjukdom jag har haft. Jag vill inte vara inlåst på psyk hela mitt liv, det får räcka nu. Jag har som två viljor dom fäktas med varandra den ena delen är den självdestruktiva ångest monstret August och på den andra sidan står jag Anneli. Vi fajtas varje dag men en dag ska jag slå hål på ångesten slå sönder den så att den försvinner.

Varför hålla på att jämföra sig med andra, olikheter är ju det som gör oss till människor.