Vägen tillbaka

Igår hade jag en rätt bra dag, trots att jag inte får gå ut, har lpt, urinvägsinfektion och någon som bevakar mig dygnet runt. Idag har det vart en rätt okej dag hitintills. Snart kommer min kära mamma och hälsar på. Min mamma är det bästa stödet.

Gillar skötare som bjuder lite på sig själva, berättar lite om vad de vart med om. Man får upp hoppet om att det kan bli bättre. Skönt att de berättar sina historier och inte bara vet allt om mig. Det blir ömsesidigt helt enkelt. Att de också haft tuffa situationer i sina liv, visar lite medmänsklighet.

Ska verkligen försöka hålla mig skadefri nu, jag har sagt det förut. Men nu måste det vända, detta går inte längre. Jag förstör mig själv. Jag skadar andra genom att skada mig själv. Vilket bara slutar i skuldkänslor, lite som ett ekorrhjul, bara en ond cirkel. Längtar hem, längtar ut, vill vara fri. Försöker tänka hur det var i november och december då jag faktiskt mådde bra. Vad det var som gjorde att jag mådde bra. Jag fick vara hemma, jag gick daglig verksamhet och fick fantastiskt stöd därifrån. Jag gjorde saker jag mådde bra utav, vill så klart komma dit igen. Kanske det ska gå denna gång. Håller tummarna för det. Vill inte vara här, måste kämpa för att får komma härifrån. Bevisa för läkarna att jag också kan. Min dröm är ju att få föreläsa om psykisk ohälsa, någon dag ska den bli sann. Tror jag skulle kunna hjälpa andra, skulle även vilja föreläsa inom psykiatrin om hur de ska behandla patienter med svårt självskadebeteende. Tycker att tålamod hos en skötare är väldigt viktigt, en del har verkligen inte det utan bara skriker på en. Att skrika på en patient som har ångest, är ju inte det bästa att hantera situationen på. Jag är väl medveten om att mitt beteende kan vara provocerande ibland, men i stället för att komma med elaka kommentarer och skrika på mig, kan de prata lugnt med mig. Finns många sånna skötare tyvärr som bara skriker på en. De berättar hur dum och naiv man är och att jag borde växa upp någon gång.
Mött en del sånna skötare, men mött många bra också. Finns en del bra skötare här som verkligen bryr sig och vill hjälpa, inte bara vara här för att få pengar.

Fucking matångest! Det var ju till och med nyttig mat, men lik förbannat ska jag få ångest ändå. Men jag äter och behåller maten, de är det som är viktigaste. Man mår ju bättre att äta regelbundet. Gick ner tio kilo på två månader, för att jag inte åt. Har ångest över att jag gått upp i vikt igen. Men får sluta äta godis och chips om jag vill ner i vikt och inte sluta äta och överdrivet motionera. Lagom är ju det bästa. Hatar ätstörningar! Det är verkligen skit, man försöker undvika situationer där det är mat inblandat. Vilket bara är jobbigt och besvärligt.

Hittade ett fint ordspråk/dikt förut
Det är omöjligt, sa tvivlet...
Det är farligt, sa rädslan...
Det är onödigt sa förnuftet..
Prova ändå viskade hjärtat...

Skrivit den tidigare, tycker de stämmer in. Tvivlar ju lite på mig själv att jag ska komma ifrån mitt destruktiva beteende. Ibland känns det omöjligt. Det finns ju en rädsla att jag faktiskt kan stryka med någon gång när jag skadat mig, att lämna min "commfert zone" är ju läskigt det med. Det är ju så jag hanterar ångest.
Klart det är onödigt att skada sig själv säger ens förnuftiga sida. Det gäller bara att prova sig fram, följa sitt hjärta och att inte ge upp hoppet. För hopp finns det alltid viskar mitt hjärta. Man kan inget annat än att prova på att skapa sig en bättre framtid.

Så trött på vak, dock när de tar bort de dröjer det inte länge innan de sätter dit det igen.