Vägen tillbaka

Min blogg handlar främst om psykisk ohälsa, hur det är att leva med det. Min kamp mot självskadebeteende och ätstörningar Min kamp att att hantera starka känslor. Hur det är att bara åka in och ut på sjukhus hela tiden. Min resa mot ett liv som är fritt från de destruktiva. Helt enkelt min kamp, en kamp mot livet som jag inte ger upp.

grupparbeten

Kategori: Allmänt, Funderingar, Skolan

Blev väll lite impulsivt igår kanske lite väl impulsivt. Egentligen mådde jag inte särskilt dåligt. Vet ärligt talat inte om vad som hände. Men gjort är gjort och det är bara att resa sig igen och börja om. Fick nog mer ångest efter jag gjort det än vad jag hade innan de hände. Jag har ju blivit bättre att stå emot impulserna, det gick inte denna gång. Börjat läsa lite kurslitteratur som jag hade när jag pluggade. Läst ut boken "handledning i föräldrar samtal" rätt intressant men svårt att genomföra. Hon hade massa exempel om hur man kan föra en bra dialog med föräldern. ´Tycker att det är lite knepigt med det här med föräldrar samtal, något jag definitivt måste bli bättre på. Men man lär sig ju med tiden. Händer inte så mycket i mitt liv, förutom at jag bestämt mig att börja plugga igen, det känns bra. Det går framåt trots några bakslag. Bakslag lär väl än något I guess? Frågan många ställer sig är om jag är tillräckligt stark för att plugga, Tror inte jag kommer bli strakare än vad jag är nu, om jag inte gör något jag tycker är meningsfullt. Plus att jag inte mått så här bra på väldigt länge. Mådde rätt dåligt innan jag började plugga, och det blev bara värre under tiden jag pluggade. Rädslan många har är att jag kommer må dåligt igen om det blir för mycket press. Det är ju sant, måste såklart jobba på den biten. Men under min tid som sjuk har jag skaffat mig erfarenheter vad jag klarar av och inte klarar av. Är rätt dålig på att planera, så att planera mera tror jag kan hjälpa mig. Sen om man själv kan sätta ett finger på vad man tror kan hjälpa i en sån situation, kan hjälpa en. Är lite rädd för grupparbeten måste jag säga, min förra grupp var ju inte den bästa. Vi hade svårt att samarbeta, vi lyssnade inte på varandra, grupparbetena tog alldeles för lång tid. Mådde rätt dåligt när det var grupparbeten. Jag ville ju inte heller att de skulle veta min hemlighet, om att jag skadade mig och mådde väldigt dåligt psykiskt skulle komma ut. Upplevde grupparbeten som ett problem. Så nu kommer jag komma in i en grupp jag inte alls känner, är jag ärligt talat orolig. Men man måste kunna samarbeta som förskollärare, det kommer inte att funka annars. Så grupparbeten är bra på ett sätt att man lär sig samarbeta med folk som egentligen inte vill samarbeta, man måste ju kunna få arbetet att bli klart. Alla borde ju ha samma mål? Kan man tycka. Det är dock väldigt svårt att samarbeta med någon som inte vill, men det kanske går att hitta en gemensam lösning. Tycket det är svårt när folk inte lyssnar på ens idéer. Vet inte riktigt hur jag ska jobba med den biten. I boken jag läst om föräldrar samtal, Står det mycket om att lyssna på den andres kartor (hur personens föreställning om världen) inte bara att grotta ner sig i problemet och anklaga personen att den gör fel. Utan att gemensamt komma överens om hur man kan komma vidare, ställa ledande frågor. Jag har nog mer förstålse att en person som bara kör över än och inte lyssnar kan må dåligt psykiskt, inte för att jag tror alla gör det. Men det finns ju en liten sannolikhet att personen gör det. Så att våga lyssna tror jag är bra, och våga säga ifrån. Jag hoppas verkligen jag kommer klara av grupparbeten, och att jag hamnar i en bra grupp. Alla har ju samma mål, att bli förskollärare. Sen kommer man ju att jobba i grupp när man börjar arbeta, så lära sig samarbeta är ju viktigt. Tror att man har mer förstålse för något man upplevt själv, så jag hoppas jag kommer kunna hjälpa andra om jag upptäcker att de mår dåligt. Våga lyssna när någon vågar berätta.