Vägen tillbaka

Livet är lite som improvisationsteater man vet inte riktigt vad som ska hända, man får improvisera helt enkelt. Oförutsatta saker kan hända och man får hitta en lösning. Improvisationsteater handlar ofta om ett problem och man ska hitta en lösning. Så är det även i ens riktiga liv, man måste hitta en lösning på ens problem. Det går oftast att lösa även fast den bara är temporär. Lite så är det att vara inlagd på psyk, den riktiga lösningen är ju faktiskt att få vara på mitt boende och  inte sitta inlåst på psyk med ständig bevakning och noll frihet. Att bli bältad är verkligen är verkligen att frihetsberöva någon, det är bara också en egentligen improviserad lösning. Det löser faktiskt inte problemet utan bara tillfälligt. Psykiatrin borde verkligen tänka mer långsiktigt, det gör dem ju till en viss del men ibland kan de nog göra mer. Vissa läkare är väldigt måna om att hitta en lösning på ens problem, medans andra bara ser att det är patienten som är problemet och inte dennes livssituation som är problemet. Man är faktiskt på sjukhus för att man behöver det, kanske för att ta "semester" från sina bekymmer få en en liten spark i baken för att komma framåt. Man kan ju faktiskt inte göra något annat än att blicka framåt, det som redan har hänt är dåtid även fast de kan ge traumatiska minnen.