Tårar längs kinderna
Kategori: Psykisk ohälsa, Självskadebeteedende, Tårar
Ibland blir jag så frustrerad så att tårarna bara rinner. Jag vill ju må bra, därför rinner tårarna för att jag inte mår bra. Är inne i en självskadarperiod eller vad man ska kalla det.nÅ andra sidan är de inte i lika stor utsträckning som förr då jag skadade mig massor, det har ju minskat. Jag har inte haft LPT (tvångsvård) sen typ oktober. Jag har inte blivit bältad på nio månader, vilket är otroligt skönt. Mycket mindre tvångsåtergärden helt enkelt. Bältning är väldigt integritetskränkande man kan inte göra något utan är helt fast med sin ångest. Det är liksom panik och ångest på en gång.
Första gången jag blev de, tårarna bara strömmade ner från mina kinder. Först höll de fast mig drog ner mina byxor och gav injektion. Sen kom den där bältessängen, paniken kom och jag stretade emot. Jag fick sova i den, inte de lättaste. Mådde så sjukt dåligt dagen efter. De var fem stycken, jag var bara en. De tryckte ner mig i sängen och spände fast mig. Gångerna i maj var förhoppningsvis den sista någonsin.
Det finns ju en rädsla inom mig att de kommer fortsätta vara mycket sjukhus för min del. Jag har mött så många människor, som åkt in och ut i mer en tio år. Jag har gjort de i snart fem, halvvägs dit liksom. På tre år har jag klarat mig utan att vara inlagd i två månader. Ingenting varar ju för evigt. Och det kommer kanske att bli bättre, bara man vågar tro på det. De allra flesta med självskadebeteende kommer ur det, så varför ska inte jag. Inte konstigt att jag gråter så mycket, jag höll masken i många år jag ville inte vara svag. Vad var jag egentligen rädd för? I början pratade jag knappt hade så svårt att uttrycka mig. Med tiden har jag lärt mig att uttrycka mig, även fast de är en svårighet. Så att gråta har blivit ett sätt för mig att kommunicera att jag mår dåligt, i stället för att jag gör de genom att skada mig. Man är inte svag för man gråter, utan väldigt stark för man valde att kämpa. En sak som är bra med att bara gråta, det blir mindre ärr på armarna. Det är både rädsla och hopp inom mig. Rädsla över att de kommer fortsätta vara så här och hoppet om att de kan bli bättre. Än har inte lågan slocknat.
