Jag mår ganska bra faktisk, går ju lite upp och ner. Har ju skadat mig rätt mycket senaste veckorna men det börjar gå över. Rätt skönt att självskadebehovet faktiskt går över, eller går över är kanske och ta i men det minskar alla fall. Jag har självskadat väldigt intensivt i fyra år nu. Började ju när jag var runt tolv år men det var inte alls lika intensivt och allvarligt som nu, som sagt de senaste fyra åren har vart värst. Jag hoppas verkligen de kommer komma en högspecialiserad avdelning för personer med allvarligt självskadebeteende. Skulle verkligen behövt komma till en sån avdelning under tiden det var som värst. Där personal har kunskap om självskadebeteende för de saknas verkligen inom psykiatrins låsta dörrar. Det finns ju typ liknade avdelningar för typ folk med borderline men denna kommer bara vara för folk som skadar sig. Det kommer finnas lite mer behandlingsliknande former på avdelningen. Om jag hade fått bestämma skulle jag hellre vara på en sån avdelning än rättspsyk som läkaren hotade med. På avdelningen skulle man få lära sig färdigheter och strategier för att hantera ångesten. Det ska vara personer med erfarenhet av självskadebeteende som har tid och lyssna. Det ska vara personaltätt det ska finnas en bra psykolog. Men som jag fattat det är det en sån avdelning som kommer skapas någon gång under 2017. Tycker de låter toppenbra alla fall och verkligen på tiden. Mitt självskadebeteende har vart mycket lidand, massa lögner och mycket döljande av sår på armarna. Evigt pusslande i huvudet. Försöker jämföra ätstörning med självskadebeteende vad som är svårast att dölja. Självskadebeteende kan ju verkligen synas med sår och ärr, men man kan alltid dölja de med täckande kläder. Det finns så många sorter av ätstörningar och alla syns inte. Men att äta är ju så socialt man förväntas ju att äta när alla andra äter. När det har vart som värst med ätstörningen har jag undvikt socialatillstälningar det blir väldigt jobbigt. Gick ju ner typ tio kilon på två månader för att jag inte åt. Det är ju inte så att man slutar tänka på mat eller har aptitlöshet så är de verkligen inte. Tänkte ständigt på mat och var hungrig jämt men jag åt inte. Mådde väldigt dåligt under den tiden. Det gör man ju när man inte äter. Har ju ätstörning uns (utan närmre specifikation). Jag får inte ångest lika ofta efter maten bara ibland, lyckas allt oftare behålla maten. Fast och andra sidan är det nog lättare att bli dömd av andra för att man självskadar många brukar bli rädda för mig och tro att jag knarkar. Men de personer som dömmer saknar nog erfarenhet av psykisk ohälsa.