Kära ångest jag vill inte vara tillsammans med dig längre, du får mig att skada mig själv, du får mig att känna mig mig misslyckad. Du får mig att känna mig svag. Jag skulle klara mig bra utan dig. Sjukt bra med andra ord. Jag växlar mellan att tro på mig själv och inte tro på mig själv. Ångestmonstret August jag avskyr verkligen dig. Fick en låt på huvudet som vi sjung med kören i högstadiet breaking up is hard to do. Det är verkligen sjukt svårt att göra slut på sin ångest. Den hänger ju likt förbaskat kvar hur hårt jag än försöker bli av med de. Jag har ju provat att skada mig själv, det funkar ju inte. Skada sig är ett väldigt dåligt alternativ, men de är sjukt lätt att ta till. Alkohol är ju också väldigt lätt att ta till. Men det har jag aldrig gjort, och det är ju bra. Får bara mer ångest av alkohol. Hur är man lyckad egentligen? Jag har ju en egen bild av mig på vilket sätt jag skulle bli "lyckad" men det är ju inte säkert att jag skulle bli lycklig för det. De allra flesta har nog en bild om hur man vill ha det och kanske även en plan om hur man ska nå dit. För att lyckas måste man ju misslyckas. Ingen väg är helt rak. Att jag påbörjat en utbildning och inte slutfört den, följer mig väldigt mycket och de gör att jag känner mig misslyckad. Egentligen kanske jag har bråttom i livet, för jag hinner ju göra klart min utbildning och jobba innan de är dags för pensionen alla fall. Det kommer ju komma hinder i livet, de gäller ju att ta sig över hinderna och inte falla ner i gropen och känna att allt är kört. Men Ångestmonstret August det är över nu punkt slut!