Vägen tillbaka

Har alltid haft svårt för relationer samtidigt som jag vill klistra mig fast i dem jag har. När någon kommer för nära in på blir jag rädd, orolig och stöter personen ifrån mig. Det är min försvarsmekanism. De får inte komma för nära mig, jag är inte värd ett förhållande. Förhållanden skrämmer mig något extremt mycket. Jag är inte värd närheten av en annan person jag är inte värd kärleken. Jag vill gärna ha en partner, men varje gång jag hittar någon blir det samma sak. Kanske är jag rädd att de ska att förhållandet ska ta slut? Det blir så starka känslor, känslor jag inte kan hantera utan att det blir att jag självskadar i stället.

Kompis relationer är lite lättare. Det är lättare att bygga upp ett vänskapsband än en kärleksrelation. Hade väldigt svårt för att behålla vänskapsförhållanden när jag var yngre. Hade svårt att få kompisar visste inte riktigt hur jag skulle bete mig i sociala sammanhang. Jag var lite i min egna värld. Jag lekte väldigt länge även fast jag var ganska gammal, lekte rätt mycket ensam. Eller bara med en person det var lättare än att leka i grupp. De flesta kompisarna jag hade var yngre än vad jag var. Det var liksom lättare att leka med yngre personer.

Det händer mycket i tonåren man växer ifrån varandra och bildar nya relationer. Man börjar i högstadiet ens kropp börjar förändras man är inte barn längre utan tonåring.
Jag var oftast ensam i högstadiet hade några kompisar men inte i min klass. Jag var utanför. Kanske det var utanförheten som gav mig sociala svårigheter. Svårigheter att bilda goda relationer. I en klass har ju alla relationer till varandra på ett eller annat sätt.

Att ha en vänskaps relation kan vara svårt för mig, jag vill inte vara ensam jag vill ha vänner. Men ibland känns det som jag är långt ifrån mina vänner. De har annat att göra och har inte tid för mig. Jag kan ibland hata mina vänner tycka de är korkade osv samtidigt kan jag älska mina vänner för att de är som det är (ber om ursäktat för det, så är det när man har borderline) Det är lite av det svart vita tänkande jag har. Det är som en vild berg-o-dalbana det åker hit och dit. Jag kan störa mig på småsaker hos folk som egentligen bara är löjliga.
När vänner slutar höra av sig får jag separationsångest och börjar må dåligt och tänker att det är mitt fel. Jag ger allt för ofta mig själv skulden, de orkar inte med mig längre. När jag vart med någon kompis och vi ska åka hem får jag separationsångest även fast vi har haft roligt börjar jag må dåligt när jag kommer hem vilket leder till självskada. Jag tillåter inte mig själv att ha roligt.

Att separera från någon ger mig ångest. Ett exempel är när jag blir utskriven efter en lång tid är så van att någon bestämmer över en. Jag känner mig fri men är inte trygg i mig själv längre, det blir en förändring vilket gör mig orolig.

När jag slutade på högskolan hade jag enorm separationsångest det var ju de jag ville. Men sjukdomen sa stopp. Meningen var att jag bara skulle ta ett års uppehåll, var så mycket på sjukhus och skolan gled längre och längre bort. Tog beslutet att ta ett år till med studieuppehåll vilket gav mig kraftig ångest, var inlagd då och blev bältad. När man på sjukhuset och pratat mycket med en annan patient och blir kompisar ger de rejäl separationsångest när hen blir utskriven och man är ensam kvar.