Vägen tillbaka

Ingen mer bältning alla fall, något positivt. För alla personer är inte bältesläggning så hemskt en del kan tycka det är skönt. Man blir fri från sig själv ett tag. Förstår hur de tänker. Kan känna att det är hemskt att bli bältad, men känner även att jag blir fri från självskada ett tag. Det är själva bätningsprossudren som är hemsk. När folk trycker ner än och spänner fast en i sängen. Brukar ju bli lugnare utav det efter ett tag.

Om någon vecka är det vårdplaneringsmöte, hoppas verkligen på det. Men är orolig för avslag, jag borde ju inte få det, men oron finns ändå där.

Läste någons blogg/insta inlägg, att en person med ärr på sina armar är som en tavla, alla ärr har sin historia. Och det stämmer ju, det finns någon berättelse bakom mina ärr. Jag skäms inte för mina ärr, de är ju min historia. Nu gäller det bara att ärr historien tar slut och att jag låter mina armar vara. Låta det vara historia och inte framtiden. Det dummaste jag någonsin gjort är att börja skada mig. Men mådde så dåligt, var bara tolv år. Bara om någon sagt hur beroendeframkallande det är och hur svårt det är att sluta. Började skära mig när jag var 14, de hände inte så ofta. För det mesta höll jag de hemligt. Jag skämdes jag tog ut mobbningen på mig själv, de gjorde så ont i mig. Att se blodet var liksom befriande de tog bort min smärta.
Mitt råd till andra personer är främst att ALDRIG börja skada sig, det är som en drog.

Lyssnar på Kents låt de 999, de 999 saker jag aldrig skulle göra de vägs upp av de 999 saker jag redan gjort sjunger de. En av dessa 999 saker jag redan gjort är att börja skada mig, men sak jag inte gjort är att sluta skada mig. Min mitt mål är att sluta.

Det var 2011 jag började må riktigt dåligt, jag hade självmordstankar varje dag, speciellt på natten. Jag hade starka tankar på att skada mig eller att någon annan skulle skada mig eller ta död på mig. Jag minns att jag var hos en läkare, kommer inte ihåg varför. Han skrev ut sömntabletter till mig och frågade om jag hade självmordstankar jag svarade nej, han skrev en remiss till en kurator men jag gick inte dit. Kanske var dumt, men hade intalat mig själv att jag mådde bra. Framförallt intalade jag läkarn att jag mådde bra trots att ångesten höll på att ta död på mig.
Hände en sak på en kryssning som blev droppen. Där tog mitt självskadebeteende fart rätt rejält. Självskadandet blev mer kontinuerligt. Som sagt att börja självskada var väldigt dumt gjort, de är fruktansvärt beroendeframkallande. Känns som jag missat väldigt mycket i mitt liv för denna sjukdom. Det finns ju roligare saker än att skada sig om man säger så. Att ha självskadebeteende kan nog anses som egoistiskt, man tänker ju inte på att andra blir lidande och oroliga, eller det gör man till viss del, dock blir det mest skuldkänslor. Men man har en smärta i sig som inte går att beskriva med ord, utan man beskriver det med att agera på sig själv på ett fysiskt sätt. Har ju tidigare nämnt att mitt sätt att kommunicera är att skada mig. För vissa anses det vara för att jag vill ha uppmärksamhet. Men det är mer som ett rop på hjälp. Jag har blivit så inne i mitt självskadebeteende att jag inte kan hantera mig själv längre. Har ju till och med blivit hotad med rättspsyk för att vanliga psykiatrin har svårt att hantera mig. Det var som ett slag i magen. Borde kanske vara ett wake upp call. För om jag fortsätter finns risken att jag hamnar där och det vill jag verkligen inte göra. Eventuellt nästa år kommer de öppna avdelningar för personer med allvarligt självskadebeteende med hög personalstyrka och ganska få platser, tycker att det är absolut på tiden att göra det. Men då hoppas jag att jag är fri.

Just nu är jag super känslig, börjar gråta för minsta lilla, är bara så trött på allt. Till råga på allt har jag dragit på mig en urinvägsinfektion igen.
Så jag har vak, lpt, ej ut och urinvägsinfektion. Och som pålägg på mackan har jag svårt att sova, sovit dåligt flera nätter i rad. Men dagen känns rätt okej ändå.