Okej, självskada i lördags och söndags, helgen spenderades på akuten. Nu är det nya tag 31 oktober och jag ska fan bli skadefri. Nu får de varit sista gången. Hoppas att praktiken blir av denna vecka, finns risk att den inte blir av :( Idiot som jag är, jag förstör ALLTID för mig själv och andra. Hatar självskadebeteende, det är hemskt att leva i den styrda självskadans värld. Piss på alla impulser och alla tankar. Men jag kan inte hata mig själv för den, för de tjänar inget till. Förut hatade jag mig själv för att jag skadade mig och att jag hade dessa tankar. Men för vems skull hatar jag mig själv egentligen? Jag tror ju ingen hatar mig som person för att jag skadar mig. De gillar säkert inte mitt beteende och tycker att jag ska sluta. Fyra år har jag haft detta mer intensiva självskadebeteendet. Skadade mig ju första gången när jag var tolv. Skadade mig ett antal gånger under min tonårstid, hade väll lite "lätt" självskadebeteende under den tiden. Men inte så allvarligt som det är nu. Mitt självskadebeteende eskalerade ju rejält i november 2014, den 13 december blev jag tvångsförflyttade till PIVA (psykiskintensivvårds avdelning eller snarare psykiakintensivVANVÅRDSavdelning) det var på riktigt hemskt. Tårarna tog aldrig slut. Anledningen till att jag började självskada igen var att jag blev drogade/alkoholförgiftad på en kryssning. Minns inte mycket av den, vad som helst kunde ha hänt, jag ramlade slog mig rejält i huvudet. Vaknade upp i en vårdhytt av att någon står böjd över mig och stoppar in något i min arm (typ en infart för att ge mig dropp) får PANIK rycker ut den och springer därifrån till hytten. Sen är allting klart. Väldigt obehaglig upplevelse. Mådde ju väldigt dåligt innan detta hände. Men berättade inte för någon hur jag mådde. Jag inser att detta var ett misstag, men hade ju mått rätt dåligt sen tolv års åldern. Så jag tänkte att ingen behöver veta hur jag egentligen mådde. Ingen visste att min högsta önskan var att dö ingen visste att jag hade såna intensiva tankar på att skada mig. Jag började väll må väldigt dåligt hösten 2011 men sa inget om hur jag mådde, sen sommarn 2012 hände det där på kryssningen. Det blev droppen, jag orkade inte hålla på min hemlighet längre. Så jag tog överdos och började självskada. Det är verkligen viktigt att fråga personer om hur de mår, kanske kan man rädda liv. Anledningen till att jag inte vågade berätta för någon var väll att jag skulle bli rädd hur jag skulle bli bemött, hade ju inte blivit bemött så bra förut när jag sagt hur jag egentligen mått. Men jag hade ju alla fall kompisar och mamma jag kunde berättat för. Mycket har jag fått gå igenom på grund av mitt självskadebeteende. Jag har inte kunnat resa, träffat vänner, studerat, jobbat, kunnat gjort saker jag vanligtvist tyckt om att göra. Allt är väll inte förstört även fast de känns som jag förstört relationer med familj och vänner ibland. Blir så besviken på mig själv för att jag förstör allt. Hoppas verkligen att praktiken kommer igång, annars har jag ju som vanligt förstört för mig själv. Så allt är väll som vanligt antar jag. Men jag hatar inte livet som jag gjorde förut, kan inte påstå att jag älskar det, men saker och ting börjar kännas mer okej nu. Jag blev ju besviken på mig själv för att jag självskadade i helgen. Hade ju inte skadat mig på typ tre veckor och sen föll jag för impulserna. Så tillbaks på ruta ett, 31 oktober och nu ska jag sluta. Jag vet att jag sagt det många gånger att jag ska sluta, men det är verkligen sjukt svårt att sluta. Det svåraste jag någonsin gjort är att försöka slut skada mig. Folk förstår nog inte riktigt hur svårt det egentligen är. Det högsta jag klarat på fyra år är 70 dagar skadefri och det var en lång tid. Så jag ska klara det igen. Jag kan inte ha för höga mål som att jag ska klara 100 dagar skadefri ibland räcker det med att jag inte ska självskada på tio minuter, sen tio minuter till sen ytligare tio minuter. Var tionde minut blir sedan en hel dag. Så jag tar en dag i taget. Men som sagt är det långsiktiga målet att bli helt skadefri. Att lämna självskador är att lämna tryggheten. Att skada mig är för mig att överleva dagen, hantera ångetsen. Det fyller en funktion för mig, en väldigt viktig funktion. Men den är ju inte omöjligt att sluta självskada, många har gjort det. Får hitta andra verktyg helt "enkelt" Läst min dagbok från Australien, var en del ångest där med, men mådde ganska bra då. En kul grej jag hade skrivit var när vi jobbade på hallonfarmen på en campingplats det var några från Frankrike som hade fest, spelade musik och pratade och drack till klockan halv tre på morgonen jag hade skrivit i min bok "Fransmännen hade fest, halv tre blev dem tyska" istället för "halv tre blev de tysta." Hade rätt roligt åt det. Var rätt jobbigt på hallonfarmen i mellanåt. Dels att jag hade svårt att sova och att de var iskallt på nätterna. Sen blev det jobbigt när A lämnade, för att alla talade på sitt språk, ingen var direkt villig att tala engelska så kände mig rätt ensam. Sjukt trött på oseriösa personer.