matmonster
Kategori: Allmänt, Gruppboende, bältning, Ångest, ätstörningar
Fortsätter mina dagar som skadefri person! Känns lite som att jag vart skadefri i evigheter fast det bara är 47 dagar. Men som sagt i min värld är det länge. Drömde om bältning igen, känns hemskt att man ska behöva uppleva det igen i sina drömmar, något som man blivit utsatt för många gånger. Men antar att jag kommer drömma om det igen någon gång.
Läser en tjejs blogg som också har självskadebeteende hon är inlagd med extra vak. Är så glad över att jag klarat mig så länge utan sjukhus. Att ha extravak är jobbigt, man har någon med sig hela tiden. En gång hade jag ett vak som verkligen satt och stirra på mig. En del brukar ju kolla på en men kollar bort då och då, läser en tidning eller håller på med mobilen. Men denna skötare kollade på mig hela tiden med en genomträngande blick. Egentligen får de väll inte göra något annat när de sitter vak, men de behöver ju inte råstirra på en. Det är inte så kul att gå på toa när någon stirrar på ens händer. Man kan ju inte gilla alla personer, så det är väldigt jobbigt att ha någon som vak när man inte direkt gillar personen. En del är ju elaka också. Allt det där är det så skönt att slippa. Jag är glad och tacksam över att jag fortsätter att få må bra. Även att jag inte har gett upp! För att inte ge upp är en seger.
Igår vart det lite jobbigt, ångestmonstret August knackade på dörren när jag skulle äta pannkakor, jag kände hur han kom smygande när jag stekte pannkakorna. Jag försökte trots honom fick i mig en och en halv sen tog det stopp. Hade ju ätit jullunch innan så inte så konstigt att ätstörningsmonstrena trädde fram. Mina ätstörningar kommer och går i perioder, just nu verkar jag ha en. Men det viktigaste av allt jag äter och kräks inte efteråt. Även fast det är jobbigt och jag har ångest efteråt ett tag går det att hantera. Igår la vi pussel under den värsta ångesten och det släppte. Har en fantastiskt stöd på boendet måste jag säga <3. Är glad över att jag äntligen fått hyfsad hjälp så jag kan komma vidare i livet inte bara stå och stampa på samma plats.
Just nu är ångestmonstret August på besök, drack en chailatte och åt sockerkaka samt pannkakor så då kommer ångesten efteråt som en otrevlig räkning som den tycker att man ska betala. På söndag är det femtio dagar, det ska jag klara av! De tär mitt mål som jag strävar efter. Jag är medveten om att det kan komma bakslag, men jag vet att om jag klarat 47 dagar kan jag klara det igen! I slutändan är det nog viktigast att tro på sig själv, det är ju viktigt att andra också tror på en att man ska klara av det men det är ju fortafarande jag som ska göra jobbet, betala den jobbiga räkningen som då är ångesten.
Känner redan ångest inför middagen och det är långt kvar dit.
Nu ska jag och mina humörsvängningar göra något annat :)
