Tänk dig tanken att du har så mycket ångest att du inte vet vad du ska ta vägen. Tänk dig att de ända sätt att hantera ångesten på något sätt är att skada dig. Du vill skada din egna kropp. Du vill få ut smärtan i dig genom att göra den till fysisk smärta. Du vill kanske inte ta livet av dig, bara skada. Ibland vill du ta livet av dig, för du orkar inte andas längre. Ångesten bara river i dig, du vill gråta men inga tårar kommer. Tänk dig att du faktiskt skadat dig och behöver vård. Att gå fram till någon och behöva säga jag har självskadat, det kommer kännas som man blir dömd. Att de tänker att man inte borde få vård för att man orsakat skadan själv. Tänk dig att du skadat dig flera gånger och vårdpersonalen suckar och säger är du här nu igen? Vad du ställer till de för oss. Det känns ju redan som att man ställer till det för allt och alla. Tänk dig att behöva komma till akuten ibland flera gånger i veckan för att du skadat din egna kropp. Tänk dig att behöva sys, bli opererad, bli magpumpad, bli bältad just för att du har så mycket ångest att de inte finns någon annan utväg än att skada sig. Tänk dig om de skulle vara så för dig, kanske det är så? Men då ska du veta att du inte är ensam. Så är det för mig, självskadebeteende är fruktansvärt, ångesten kan jag leva med men jag vill inte hantera den genom att skada mig. Ångest är också fruktansvärt, det är speciellt jobbigt när man mår väldigt dåligt att folk säger du har inget att må dåligt över, men vad vet de om det egentligen? Fått höra de många gånger från vården och de gör verkligen ont i mig. Nu känner jag att jag får lite mer hjälp än vad jag fått förut alla fall, så jag har fått förutsättningarna att må bra igen.