Skadefri elva dagar! Alltid något. Fått börja om från 0 många gånger nu. Börjat om från början helt enkelt, egentligen är det inte så enkelt. Brukar tänka när jag väl skadat mig en gång kan jag göra det igen. Fast så är det väll när man försöker bli kvitt ett beteende som man har. Men det känns bra alla fall. Lite, eller ganska mycket besviken på mig själv att jag självskadade för 12 dagar sen hade klarat mig i tre veckor före det. Tre veckor är rätt mycket. Mår väl sådär, bara för att jag bestämt mig för att sluta skada mig själv, slutar jag ju inte ha tankar på att skada mig. Även fast jag så önskar att det kunde vara så. Vore mycket lättare då. Mått hyfsat bra dessa 11 dagar, vart lite ångest men hanterbart. Har börjat praktik på en förskola. Känns väldigt bra att komma ut på en arbetsplats igen. Det är nog detta jag vill göra i framtiden. Bli förskollärare är ju på god väg nu. Jag har ju ganska höga mål, det har alltid vart positivt med mig, jag vet vad jag vill. Så mina mål är: 1: Sluta självskada, 2: Bli klar med skolan, 3: Börja jobba som förskollärare, 4: Eget boende, kunna klara mig själv. Jag hoppas verkligen på detta. Jag tror att jag kommer klara av de tids nog. Jag skulle ju vilja föreläsa om psykisk ohälsa också för att jag tycker det är viktigt. Främst föreläsa om självskadebeteende. Jag har ju väldigt många års erfarenhet av självskadebeteende. Utan min mamma skulle jag inte klarat detta, jag vet mamma att du tvivlar på dig själv, att du tycker att du inte vart en sån bra mamma och att du gjort något fel. Men du har alltid trott på mig och stöttat mig. Du tror på mig mer en vad någon annan gör. Det är inte dit fel att det blivit så här. Det är nog lätt att lägga skulden på sig själv när ens barn mår dåligt. Men det är inte ditt fel mamma! Älskar dig massor, du är den bästa mamman man kan ha. Jag vet att jag kan vara otrevlig och tycka att du stör men jag har ju inte slutat älska dig för de. Det är ju naturligt att man vill att det ska gå bra för ens barn. Tänk ändå hur mycket jag klarat mamma, jag har klarat gymnasiet, jag har jobbat 1,5 år på förskola/skola, ett år på Arlanda, 15 månader i Australien, 2,5 år på högskola. Du har alltid stått vid min sida, du har alltid trott på mig. Utan dig hade jag inte överlevt, det är dig jag tänkt på varje gång jag stått vid en bro. Det är tankarna på dig som fått mig att tveka att hoppa. För din skull eller egentligen för allas skull främst min egna ska jag bli kvitt självskadebeteendet!