Tre veckor skadefri! Alltid något, känns väldigt bra faktiskt. Fast den gången jag skadade mig själv känns ju lite onödig faktiskt. Men aja, gjort är gjort. Huvudsaken är ju att jag inte fortsätter att skada mig. Vilket jag inte gör längre. Ska verkligen sluta, jag vet att jag sagt det MÅNGA gånger. Det har vart många bakslag, men jag har alltid rest mig igen. Även fast det var rätt illa för mindre än två månader sen. Då jag var nära på att ta livet av mig. Är glad att jag faktiskt blev hindrad att göra det. Även fast att det var jobbigt att polisen kom IGEN. Och att polisen och ambulansen känner igen mig för att de hänt så många gånger. September tror jag det var, minns ärligt inte så mycket från det. Mådde väldigt dåligt, var som på en lina mellan att leva och att dö. Men jag valde ju att faktiskt ge upp mina självmordsförsök och faktiskt leva. Nu överlever jag inte bara dagen utan jag lever faktiskt. Har träffat en underbar kille och de hjälper mig faktiskt. SÅ det är mycket positivt i mitt liv just nu. Jag har praktik nu på en förskola vilket jag trivs på, är där två gånger i veckan. Dock inte förra veckan då jag var sjuk. Livet kommer nog ha sina vändningar, jag mår dåligt ibland och jag tillåter mig själv att göra det, jag vill skada mig ibland, men jag gör det inte. Jag vill inte längre ta livet av mig, dock har jag självmordstankar någon gång ibland, men det är bara en tanke och den lämnar mig rätt fort. Hade ju väldigt mycket självmordstankar förut, för några år sen. De var verkligen intensiva, men gjorde inte så mycket handling av det då. Skönt att de är borta alla fall. Fick ju ECT (elchocksbehandling) och det hjälpte en del, faktiskt. Dock försvann en del av minnet också. Jag läste ju första kursen på termin sex men har inget som helst minne av den kursen, jag har skrivit tentan men jag minns den inte. Jag lyckades till och med få godkänt på den. Ganska duktigt om jag får säga de själv, att må så otroligt dåligt och att klara skolan ändå. Är man envis så är man. Lite synd att jag inte får läsa samma kurs igen dock, för jag försöker minnas. Jag har hittat lite gammal litteratur som jag tänkte läsa. Jag har fixat inloggning till skolan nu. Så jag är verkligen redo nu. Jag har ju tänkt rätt mycket på vad jag ska säga till barnen om de får syn på mina armar och frågar vad jag gjort. Kommer nog säga att jag vart sjuk, barn brukar ju inte kräva mer förklaring, eller det är de jag hoppas på. Kanske att jag har haft ont i själen. Jag tror inte det är någon bra idé att säga att jag skadat mig själv. Jag är ju lite rädd att bli dömd av föräldrarna, att de ser mina armar och börjar tänka saker. Men så länge man inte har sår på armarna, ärr kan ju alla ha. Bara att jag har de lite mer än andra.