Vägen tillbaka

”Det känns som om jag har en destruktiv del och en självbevarande del av mig. Inte som olika personligheter utan mer som olika viljor. Ju mer jag har tänkt på det, desto mer splittring upptäcker jag att jag känner kring nästan allt. Det är som ett inre inbördeskrig och det är verkligen tärande med de där ständiga motsättningarna. Det är som om jag fastnar i mitten och slits itu gång på gång!”
– För att Överleva – om självskadebeteende, av Sofia Åkerman

Tog detta från en annan blogg, men det är ett citat från Sofia Åkermans bok som jag läst.
Kan ju hålla med om att det finns som två viljor i mig. Lite som att ha en ängel och och ha Ångestmonstret August på axlarna. En del den ljusa sidan där ängeln sitter finns även viljan till att bli frisk. Men ängeln krigar med August om vem som har den största viljan och vem som ska få sin vilja igenom. Detta gör mig kluven, att de finns två delar ibland är den ena starkare än den andra. Kluvenheten gör mig frustrerad, men den gör mig även motiverad till att bli frisk. Jag vill ju bli frisk, jag vill ha ett liv fritt från att jag måste skada mig hela tiden. Jag vill ju kunna ta hand om mig själv, att ta hand om sig själv är inte att självskada, då tar man verkligen inte hand om sin kropp och själ.

Att bli fri från ätstörningen finns det också två sidor i mig, en som vill äta och en som vill svälta/kräkas. Mina ätstörningar går i perioder, ibland vill jag bara sluta äta och motionera överdrivet mycket, ibland vill jag inte behålla maten. Försöker hålla mig på den mer hälsosamma sidan. Att äta och behålla maten även fast Ångestmonstret Ångest skriker åt mig att inte äta/kräkas.

Att fajtas mot både ätstörningar och självskadebeteende innehåller väldigt mycket ångest. De sliter mig i tu att inte veta vilken väg jag ska gå, denna kluvenhet. Eller jag vet vilken väg jag vill gå jag vill gå den friska vägen bara att den sjuka vägen drar mig bakåt. Ångestmonstret August är stark, men jag har blivit starkare, åtminstone vad jag vill påstå. Hade jag inte vart stark hade jag vart död nu. Jag kämpar mot ett krig i mig där de finns en frisk sida och en sjuk sida. Den friska sidan vill vara hemma, göra normala saker och träffa trevligt folk. Medans den sjuka sidan gör att jag bara hamnar på sjukhus hela tiden, att jag skadar mig och gråter av frustration.
Jag vill ju ta hand om mig själv och inte bli kontrollerad hela tiden.

Sofia Åkerman skriver även att det inte går att bli frisk från självskada bara för någon säger att man måste ha viljan till att bli frisk utan viljan kommer naturligt av sig själv.
I november och december var min vilja väldigt stark efter de började det att tryta lite. Viljan att bli frisk och viljan att ge upp har gått upp och ner som en berg-o-dalbana. Men det har alltid funnits en gnutta vilja i mig. När jag vart som sjukast i mitt självskadebeteende har det inte funnits mycket vilja till att bli frisk, jag var så inne i det destruktiva att det inte fanns någon annan väg att gå. Idag är jag peppad till 1000 att bli frisk för min mammas skull, så hon slipper vara orolig

Jag tänker ju väldigt mycket på det här att bli frisk och fri. Dock tror jag inte jag kan bli fri mina självskadetankar på ett bra tag, haft de så pass länge. Men att inte göra det till handling går att förebygga.