Ångestmonstret August är och hälsar på, men tacklar hen med kedjetäcke! Krigar med min inte terrorist som då är August och tankar på att skada mig. Att kämpa och segra från en dag skadefri blir som en jackpott, att liksom tackla alla mina tankar inom mig är en seger för mig jag en dag kommer vinna, det blir liksom vinsten och tron om att de blir bättre och allt vad som kommer då. Att ha någon som tror på en betyder så mycket har min mamma som tror på mig även hon fajtas med min inre terrorist. Ibland är det som ett bombdåd av tankar inom mig. Ibland blir jag yr av alla tankar och fattar inte hur de kan existera, ibland fattar jag inte hur jag kan existera. Men då brukar jag tänka på hur mycket jag gjort, fokus på de positiva även fast de är svårt, att inte klankar ner på mig själv för det gör jag hela tiden. Tänker ofta den och den person som har kommit mycket längre i sina liv. Men vad vet jag om deras inre krig egentligen? Det är mycket vi inte ser. Varför ska man ens jämföra sig med andra. Man har ju bara ett jag, och vi är olika. Skulle faktiskt vara rätt tråkigt annars. Vi har ju olika potential och allt som hör till. Vi är alla fighters vi har våra ups and downs. Men vi är ju liksom människor och det är ju normalt. Jag kanska fajtas mer med min inre terrorist mer än andra, men fan vet jag egentligen om det för de ända man ser på andra är de yttre. Man ser de fina hos andra, varför ser man inte det hos sig själv?