Vägen tillbaka

If you never try you'll never know står det på min tröja idag.
Fint budskap tycker jag, om att man ska försöka man vet ju faktiskt inte resultatet innan man försökt. Att våga utmana sig själv är något väldigt viktigt, något man måste våga. Att åka som tjugoåring till andra sidan jordklotet med en stor ryggsäck på ryggen och med halvbra kunskaper i engelska var verkligen en utmaning. Jag som knappt klarade engelskan i skolan skulle åka till ett land de bara pratar engelska i. Jag fixade det, var borta i femton månader, jag hade mina dippar under den tiden. Den sista månaden där mådde jag rätt dåligt. Bodde hos en familj, de hade sina problem bestående av cancer, alkohol och familjeproblem. Hade ju bott hos familjen under en lång tid så kunde sköta deras gård och alla djuren. Jag hade sån hemlängtan och ibland bara grät jag. Funderade till och med på att rymma även fast de skulle vara lite impulsivt. Stannade hos familjen tre månader extra trots att min arbetsvisum som bara räckte ett år, förlängde med turistvisum tre månader.

Varför gjorde jag nu detta? Det var för hon jag bodde hos, hennes bror hade cancer och kom för att bo hos familjen. Hon skulle med sin bror på strålbehandling och skulle vara borta från gården rätt mycket. Jag som hade vart hos dem rätt mycket under min Australien tid kunde gården och alla djuren där. Ställde upp och stanna kvar. Det var en väldigt jobbig tid och ibland ångrade jag att jag stannade men jag såg de fina hos personen, såg hennes drivkraft för djurens rättigheter. Det var ett så kallat wildlife shelter, där de tog hand om skadat vildliv som till exempel, kängurus, possums (pungräv), koalor och fåglar. Jag älskade att jobba med djuren, det var en sån upplevelse. Det var så fint att hon ställde upp för dessa djur som på ett eller annars sätt hade blivit skadade. Hon hade ett sånt engagemang för djurens rättigheter. Stannade hos familjen i totalt sju månader ut av femton, reste i mellan tid runt till olika platser kom tillbaka till dem totalt tre gånger. De bråkade rätt mycket inom familjen vilket som utomstående blir väldigt jobbigt. De gjorde saker som jag själv inte tyckte var okej, men jag satte aldrig ner foten och sa att de här faktiskt inte är okej. Ibland kan jag ångra de och undra hur de skulle reagera om jag satte ner foten. Man kan ju även kalla det kulturkrock, det var de verkligen ibland.
Men man kan ju inte ändra det som faktiskt har hänt, det är bara att ta sig vidare.
Som sagt mådde jag rätt dåligt den sista månaden, kände mig väldigt ensam och hade hemlängtan. Deras problem i familjen var väldigt jobbigt för mig. De skrek rätt ofta på varandra och bråkade en del och drack en del. Jag kommer ju från en familj som har vart rätt bra, visst har vi bråkat, visst har vi skrikit på varandra och vart oense men vi har inte haft några direkta problem. Kanske därför jag reagerade så starkt när jag bodde hos familjen. Hon mådde nog inte heller så bra när jag tänker efter, hon hade vart med om en hel del. Jag såg de inte då men kan inse det nu när jag själv mår väldigt dåligt. Alkoholen var nog ett sätt för henne att faktiskt orka, så som självskadorna för mig har blivit ett sätt att orka med livet och hantera svårigheter. Vi hittar våra sätt att hantera livet på även fast de kan vara destruktiva. Livet är en evig kamp, men man ska aldrig sluta försöka man vet ju faktiskt inte hur det bli fören efter man försökt. De gäller bara att ha modet.