Inte bloggat på ett tag, mått ganska bra den senaste tiden. Eller det går lite upp och ner, men mår inte lika dåligt som jag gjorde för några veckor sen då jag var nära på att avsluta mitt liv. Inser nu att det var lite impulsivt, jag vill ju egentligen leva innerst inne. Ingen vill ju att jag ska dö och inte jag själv heller. Har klarat mig utan psyk i över två veckor, kanske låter lite men för mig är det tyvärr mycket. Vart inlagd så mycket de senaste åren. Det kanske till och med är tre veckor har ingen direkt koll. Känns som väldigt länge alla fall tiden går väldigt fort. Vart skadefri i tio dagar nu, för vissa kanske det inte är någonting men för mig som brukade skada mig varje dag är det mycket. Har insett att det är lättare att minska på självskadorna genom att minska på antalet tillfällen än att sluta helt på en gång. Målet är att sluta helt, jag är färdig med att skada mig finns ju roligare och snällare saker man kan göra mot sig själv. På en remiss någon läkare skrev när jag skulle till akuten skrev de att jag har kroniskt självskadebeteende, mailade föreningen Shedo och de sa att de inte fanns något som hette så. Jag tror inte heller de, dels för att självskadebeteende inte är någon diagnos och att ett beteende inte kan vara kroniskt för det går att ändra på. Man kan väll inte ha kroniskt rökande? För enligt mig är det samma sak. Båda beteenden är skadligt. Blir arg och irriterad på personer som säger att det är onödigt att skada sig, röka är också onödigt, allt som är skadligt för oss är väll egentligen onödiga? Visst är det onödigt på ett sätt att skada sig, men och andra sidan finner man inga andra sätt att hantera sin ångest på. Det blir en sista utväg och den utvägen kan jag inte kalla onödig för mig är det nödvändigt just för att jag inte kan hantera ångest på annat sätt. Det är ett sjukligt beteende men tycker inte att folk kan kalla de onödigt. För oftast är självskada ett sätt att överleva. Och leva är ju inte onödigt eller hur?