Vägen tillbaka

Bakslag får man väll räka med det är väll en del i processen att bli frisk. Just nu är jag nere i en svacka har tappat kontrollen som jag hade förut, kanske inte helt lite kontroll har jag. Dock har jag vart på akuten tre gånger i år en överdos och en operation. Jag vill verkligen bli fri. Jag klarade sjuttio dagar så kan klara det igen. Det går, jag vet att de går. Jag har länge sagt att jag är trött på sjukhus, det är jag verkligen. Det är så underbart att vara fri, att faktiskt kunna bestämma själv. Bara gå ut när man vill för att man vill det. Inte bara gå ut för att köpa/hitta något att skada sig på. Det är faktiskt skillnad. Förut gick jag ofta ut för att hitta något att skada mig på/med det stadiet är jag förbi. Jag kan hitta kontrollen igen behöver bara leta lite mer efter den. Det är lite som en kurragömma lek, man får liksom leta efter kontrollen men det går att hitta den. Man kan ju även jämföra det med burken som man lekte när man var liten, att man hade en som var burkare sen hade man ett träd eller något som burken. Det gick ut på att smyga sig närmre burken utan att bli upptäckt sen när man fick chansen skulle man springa fram och burka sig. Så är det lite med självskada för mig, förut var de så fort jag fick chansen att självskada så gjorde jag det, så fort någon tittade bort. Nu är det väll inte riktigt så nu för tiden, nu försöker jag bara ta stegen framåt mot burken/målet även fast jag ibland smyger mig fram men en dag ska jag nå fram med stora steg.

Var ju väldigt rädd för bakslag, kanske var jag för rädd därför hamnade jag i ett. Så länge det är två steg fram ett steg bak är det bra för mig. Vart två och en halv vecka på psyk nu med extra vak, blir så van att ha någon med mig att jag får svårt att klara mig själv. Jag har inte skurit mig iallafall på snart tre månader så det är ett litet steg framåt.