Vägen tillbaka

Livet är kaos just nu, vill tillbaka till hur det var i november och december då jag fick må bra. Klarade sjuttio dagar utan att skada mig, för en person som självskadar är det lång tid. Vill verkligen tillbaka dit inte leva i ett kaos av ångest. De senaste två veckorna har vart riktig kaosartad med självskador och självmordstankar. In och ut på psyk, några dagar hit och dit.
Stod vid en bro, tankarna bara snurra jag stod där och tårarna rann en tjej såg mig hon började prata med mig, så hon ringde polisen. Åkte till psykakuten med polisen, blev inlagd frivilligt. Självskadade vilket ledde till att jag blev utskriven och blev opererad. Hamnade på kirurg avdelning, självskada där så det blev psykakuten igen. Jag hade sån ångest och tårarna bara rann ville inte bli inlagd så jag fick åka hem, trots att jag var självmordsbenägen.
Väl hemma vart det väldigt jobbigt, jag skadade mig, hade sån stark ångest. Personalen på boendet och min mamma höll fast mig, jag försökte skada mig på allt. De tvingade in mig i en taxi till psykakuten, jag bara skrek och sparkade på saker. De satte lpt på mig och gav mig tvångsinjektion. Hamnade såklart på psyk igen självskada där. Dagen efter självskada jag igen så nu är det operation igen. Läkaren sa att han eventuellt kommer skicka mig till piva vill verkligen inte dit fast hellre piva än rättspsyk som han också sa.

Så jag måste verkligen kämpa nu, det är bara så svårt men det ska gå. Jag vill inte leva så här. Det håller inte i längden, livet är ju rätt bra vissa stunder, det gäller att ta vara på de stunderna bygga sig vidare på dem.

Beundrar verkligen min mamma att hon står ut med mig trots allt jag utsätter henne för. Förstår att det är jobbigt för henne med, jag vill inte utsätta henne för detta. Måste vara jobbigt att ständigt vara orolig och se på när ens barn bara mår sämre och sämre och vara så hjälplös att inte veta vad man ska göra. Älskar verkligen min mamma skulle aldrig klarat detta om de inte vore för henne, hon är guld värd. Jag har alla fall stöd från familj och vänner och det är inte alla som har det. Jag har stöd från mitt gruppboende de är fantastiska. Speciellt en person hon gör allt för att hjälpa mig och verkligen stöttar mig i detta som är så jobbigt. Att det finns fina personer i min omgivning betyder verkligen massor.

Det som man egentligen bara kan göra när ångesten kommer är att stå ut även fast det är jobbigt. Att tvinga sig själv att göra något annat. Kämpa, kämpa, kämpa är det som gäller.
Jag har vart nära att ge upp allt, men man vet ju inte hur framtiden är så det kan ju bli bättre. Jag har en inre styrka den måste bara bli starkare så ska jag klara detta. Det går att bli frisk och fri, trots läkarna säger att jag har kroniskt självskadebeteende men det tror jag inte på. Tankarna kommer nog följa mig i många år för det har de redan gjort jag måste bara sluta att göra handling av tankarna. Självskadebeteende är ingen diagnos utan ett destruktivt beteende. Beteenden kan man ändra på, många andra har gjort det så jag kan det också.

Vill inte till piva och absolut inte till rättspsyk så måste verkligen sluta skada mig. Detta är inte ett värdigt liv. Livet ska vara något fint, man lever bara en gång.