Vägen tillbaka

Vet inte hur många steg jag gått på slutna psykiatriska avdelningar, det är en hel del. Bara fram och tillbaka eller runt, runt. Brukar räkna stegen hur långt de är från en punkt till en annan. Att gå har olika funktioner ibland har jag tokångest då hjälper det inte direkt att gå utan det blir en distraktion för att inte skada sig. Ibland går jag för att jag har ätit och känner ångest och att jag bara måste gå. Ibland går jag för att få röra på mig, att jag har svårt att sitta still. Eller att jag är väldigt rastlös.

 

Vandraren har ingenstans att gå, när han kommit fram till slutet
Månen färgar alla skuggor blå, han är ensam kvar där ute
Långt där borta från en enslig gård, lyser värmen ut i natten
Väcker hungern i hans frusna kropp, som har levt på luft och vatten
Text av Nordman

 

Gillade den låten när jag var liten. Stämmer in på hur många gånger jag har vandrat runt i korridorer. Ibland får jag sällskap av andra personer att promenera. Men ibland är jag ensam. Jag tänker att den ensliga gården som lyser värmen ut i natten. Det är livet utanför sjukhuset som symboliserar ljuset. Inne på avdelningar lyser inte ljuset lika väll. Att månen färgar alla skuggor blå är ångesten som blir mörkare och mörkare. När jag är inne i en ätstörningsperiod lever jag på luft och vatten blir promenaderna mer som en tvång.

 

Stegen i korridorerna fyller som sagt sina funktioner, ibland är det bara skönt att gå när man inte får gå ut. Ibland för att lindra ångesten och bara distrahera mig själv. Jag har vart på så många avdelningar gått i så många korridorer. Gått så många steg.