Vägen tillbaka

Klarade mig i tio dagar att inte skada mig, det är ändå ganska bra. Men tyckte det var sjukhusets fel. Skulle på permis i fredags när jag kommer hem ringer de och säger att jag måste tillbaka för att de glömt ta ett blodprov plus att ge mig mediciner. Så då skadade jag mig lite. Maten går inget vidare äter lite men får sån ångest efter.

Har läst ut Sofia Åkermans bok för att överleva som handlar om självskadebeteende kände igen mig en hel del. Hon jämför olika saker använder metaforer som till exempel en person som ska lära sig göra en volt det tar några gånger för att lyckas med volten. Desamma gäller det med självskadebeteende man måste försöka tills det går.

Själv kan jag jämföra det med att lära sig cykla, först cyklar man på en trehjuling, då har man stödhjul. Man behöver stöd från andra personer i sin omgivning. Sen börjar man cykla på en en cykel med två hjul, det går lite vingligt i början man behöver fortfarande stöd från andra att klara av att cykla. När man väl hittat balansen och börjar klara sig själv lite mer. Man behöver fortfarande stöd ifall man skulle falla. När man är tillräckligt stark kan man cykla på en enhjuling. Folket omkring finns fortfarande om man skulle ramla men man är mer stabil.
Att lära sig cykla krävs tålamod och träning, man får försöka tills det går.
När det kommer till självskadebeteende gäller det att ta i mot stödet, bestämma sig att nu får det vara nog. Det kommer bakslag ibland det gäller bara att inte ge upp. Man ska klara sig upp till enhjulingen då man kan cykla alldeles själv.
Kan också jämföra det med en väldigt tung ryggsäck som bara blir lättare ju längre tid man klarar sig att inte skada sig.