Vägen tillbaka

Jag har en sjukdom men jag är inte min sjukdom. Fast ibland är jag nog det, när jag låter ångesten ta ett grepp om mig, som ett stryptag om min hals. Luften får inte sippra ut. Den kväver mig i tystnaden. Jag vill bryta mig ur den men jag låter den styra över mig. Mina tankar blir en del av mig, tankarna på att skada sig har blivit naturliga nästan så naturliga att jag tror att alla har dem. Jag vill bryta mig ut men jag låter sjukdomen hålla mig i ett järngrepp ett grepp jag inte kommer loss från.

 

Men det går att stå i mot, det gör faktiskt det. Jag har gjort det och jag har klarat av det. Jag är inte min sjukdom och jag kan ta mig upp från den. Jag har haft ett liv i frihet och jag kan få tillbaka det igen.

 

Jag kan tänka tillbaka på de fantastiska minnen från Australien resan, att få jobba med koalor och kängurus inte många som fått göra det. Att få ta hand om dem, att bli som en extra mamma.

 

När jag var vid cape tribulation (ej korrekt stavning) det var så otroligt vackert, mötte två bröder från Kanada och vi hade en väldig trevlig promenad på den kritvita sandstranden med det turkosa vattnet vi såg massa intressanta djur av vår vandring i den djungelaktiga terrängen.
Kommer ihåg att jag skulle på toa i djungeln som låg en bit bort ifrån där vi sov så man var tvungen att gå ut min mobil var död och jag hade ingen ficklampa, det var kolsvart det ända ljuset jag hade var med min hyfsat dåliga digitalkamera. Men lyckades ta mig till toan.

 

Ett annat minne jag har var ifrån när jag tältade, klockan var runt fem på morgonen jag hör något ljud och ser att något studsar mot tältet samtidigt känner jag något under sovsäcken. Jag får panik och börjar skrika och sparka jag trodde något djur hade kommit in i tältet men det var bara mina skor som låg där det tog en stund innan jag lugnade mig.
Jag tänker på den paniken ibland. Jämför den med andra gånger jag fått panik som den gången de hoppade på mig fyra personer utan förvarning drog ner mina byxor och gav mig en spruta för att sen bälta mig. Även fast gången i tältet var mest komiskt kan jag jämföra det med gånger jag faktiskt fått panik och det har vart en allvarlig situation. Det finns olika slags paniker, men det är ju så får hjärna reagerar. Så hjärnan funkar som den ska och det är ju bra det.

Men som sagt har jag en sjukdom och en dag ska den inte styra över mig.