Vägen tillbaka

Om du är tjock, då är jag också tjock var det en skötare som sa till mig. Jag tolkade hen som "kallar du mig tjock eller?" Nej jag kallar dig inte tjock. För jag tycker alltid jag är tjockast. Jag vill vara smal men faller ofta för frestelsen för godis och annat gott. Vilket ger mig dåligt savete. Jag äter maten, efter kommer de ätstörda små mostrerna som skriker "tjockis!" Ångesten blir så stark, den kommer i en sån kraft att jag tänker jag är inte värdig någon mat. Vilket jag ofta kräker upp maten. Ätstörningsperioderna går i perioder så jag har perider jag är relativt frisk från dem. Men jag tycker ändå alltid jag är tjock. Det är min självbild av mig själv. Folk säger "du är inte tjock" nej jag kanske inte är tjock men i min värld är andra så mycket smalare. Ni förstår inte min spegelbild, ni ser inte den bilden jag ser. Det är ju helt sjuka ideal nu så inte konstigt att man är lite ätstörd.

 

Det är lite antingen eller, självskada, inte äta eller kräkas upp maten. Jag bestraffar mig själv hela tiden. Men egentligen har jag ingen att bestraffa jag bara gör det ändå. För att det har blivit en vana, en vana som är svårt att bryta. Jag brukar jämnföra det med rökning, nikotin är ju ett beroende så är det med självskada med. Eller som min pappa som alltid äter en ballerinakaka till kaffet efter frukosten. Det är liksom en vana. Alla har vi någon sorts vana, både dåliga och bra vanor. Utan vanor skulle vi nog inte vara människor, inte fullt ut alla fall.

Var på daglig verksamhet idag det var trevligt att träffa lite annat folk, inte bli ständigt bevakad. Vi skruvade ihop IKEA pallar och hade yoga känns jobbigt att komma tillbaka till sjukhuset, det blir liksom den sjuka Anneli och inte den Anneli som kämpar att bli frisk. Jag kommer inte bli frisk på sjukhus, det har inte funkat hitills mitt självkadebeteedde har värre. Jag måste lära mig att acceptera mina tankar, att notera att de finns där. Att de följer efter mig som en elak skugga. Det är bara tankar och tankarna är ju inte farliga i sig. Det är bara handlingarna som är farliga, mina tankar blir allt för ofta handlingar. Känner liksom en intensiv absinens att skada mig själv eller att kräkas upp maten.  Destruktiva beteenden kan vara i många former som "tur" är har jag bara två, det räcker med att ha två stycken gott och väll. Varför är man egntligen destruktiv? Vad har de egentligen för mening? Varför kan man inte bara acceptera sig själv som man är, det är viktigt att vara kompis med sig själv. Är man det är det nog lättare att vara kompisar med andra.