Vägen tillbaka

Mitt självskadebeteende började redan i tidig ålder, det var inte så allvarligt då. Jag självskade inte så ofta, jag gjorde det för ångesten som fanns i mig som plågade mig.

Det mer allvarliga självskadebeteendet började när jag var 22 år, hade då vart skadefri väldigt länge. Jag både jobbade och pluggade till förskollärare samtidigt och det blev väldigt stressigt för mig. Jag hade röster, rösterna sa åt mig att jag borde dö att jag var misslyckad, att jag skulle skada mig. Jag pluggade klart första året. Jag tog en överdos, mina föräldrar hittade mig och ambulansen kom. Efter några dagar tog jag en till överdos och jag hamnade på psyk för första gången. Var inlagd i sex veckor. Fortsatte min utbildning efter det. Mådde dåligt skadade mig men på något sätt klarade jag mig igenom det.

Fick komma till en öppenvårdsmottagning, det funkade sådär. Har svårt att uttrycka mig. Det var en psykosmottagning, hade psykotiska symtomer så egentligen var det inte rätt mottagning för mig.

Terminen tog slut och sommaren började. Vid ett tillfälle tog jag en överdos jag var på sjukhus och fick dropp i fem dagar för min lever var skadad, jag blev sen inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning men utskriven efter tre dagar trots att jag var självmordbenägen. Det dröjde inte många dagar innan jag åter igen blev inlagd på en annan avdelning. Jag fick vara där en vecka. Jag hade starka självmordstankar och tankar på att skada mig. Jag blev inlagd igen återigen på en ny avdelning jag skadade mig på avdelningen och fick extra vak för första gången. Efter tre veckor blev jag utskriven.

Fick diagnosen borderline av en läkare blev lovad dbt (dialektisk beteende terapi) men fick avslag uppfyllde inte kraven för borderline så kunde inte få den terapin som jag hoppades på.

Jag fortsatte med mina studier trots att jag mådde så dåligt. Fortsatte att skada mig, åkte in på psyk under terminens gång. Lyckades ändå hålla i gång studierna. Det var dags att skriva B-uppsats jag mådde väldigt dåligt åkte in och ut skadade mig, pluggade jobbade och kämpade. Blev inlagd december 2013 igen, blev utskriven i början av januari. Inlagd igen i februari. Klarade första kursen på termin fem,men har inget minne av det. I februari 2015 blev jag inlagd igen.

Beslutade att ta studieuppehåll. Jag fortsatte kämpa med min uppsats som jag i stort sätt skrivit inlagd på sjukhus. Jag fick underkänt två gånger men efter många om och men fick jag den godkänd.
Månaderna gick, jag började må sämre skada mig mer. Flera överdoser. I juni 2014 Blev jag lovad gruppboende, de började leta. Dem sa att de skulle ta någon månad högst tre. Under tiden skulle jag vara på ett korttidsboende, det fungerade inte alls så jag var snart tillbaka på avdelningen jag var på innan. Planen var att jag skulle vara på avdelningen tills de hittade ett boende det skulle ju inte ta så lång tid sa dem. Jag var frustrerad och skadade mig på avdelningen. De försökte med att jag skulle vara hemma och ha boendestöd tre dagar i veckan medans mina föräldrar jobbade. De andra två dagarna skulle min pappa vara hemma. Det fungerade ett tag men jag skadade mig en del och in och ut på psyk. I november 2014 eskalerade självskadebeteendet rejält. Jag skadade mig mer och mer och det blev allt farligare, två operationer på kort tid. Jag blev inlagd igen men skadade mig väldigt mycket på avdelningen. Tillslut hamnade jag på piva (psykiskintensivvårdsavdelning ) Den 13 december 2014. När jag kom in tid de av allt, halsband, armband. Fick klä av mig alla kläder och byta till patientkläder. Jag bara grät och skadade mig personalen höll fast mig , skrek åt mig och hotade med bältning. Efter en vecka fick jag komma tillbaka till avdelningen jag var på innan, skadade mig igen hamnade på piva igen. Den 19 december 2014 blev jag bältad för första gången. Först hoppade de på mig utan förvarning höll fast mig drog ner mina byxor och gav mig en spruta. Sedan bältade de mig. De höll fast mig och spände fast först midjan sen benen och sist armarna. Jag minns rädslan jag kände, ångesten, paniken tårarna rann, de släppte mig efter jag somnat efter ca två timmar. Där satt de och höll på med sina mobiler (personalen får inte ens ha mobil på avdelningen) och jag låg fastspänd i en säng och tårarna bara rann.

Under tiden jag var inlagd hade jag en jättebra psykolog som var förstående och stöttande. Så lite hjälp fick jag. Men det var slutenvården jag var tvungen att få hjälp någon annanstans. Jag fick diagnosen atypisk autism.
De försökte hitta rätt hjälp men det tog sån tid. Jag var så frustrerad, jag insåg att jag inte kommer kunna uppta mina studier igen. Jag mådde så dåligt den dagen jag hade sån fruktansvärt mycket ångest skadade mig själv och blev bältad igen, jag kämpade imot tårarna bara rann, det var så många händer som grep tag i mig spände fast mig i sängen.
Hade extra vak i en månad (personal med en dygnet runt) för att jag skadade mig för mycket.

Äntligen hittade det ett boende till mig det var i mars 2015 och jag skulle få flytta in i juni. Under tiden skulle de få ett behandlingshem. Fick flytta dit i slutet av april. Jag var inte van vid friheten. Jag var så hospitaliserad, jag var van vid tvångsinjektioner, fasthållning, bältning. Ständig övervakning. Jag klarade en vecka sen blev jag inlagd igen, fick komma tillbaka till behandlingshemmet efter några dagar. Jag självskadade åkte fram och tillbaka på psykakuten. En till inläggning till, bältad en gång till de var åtta personer mot mig, de tryckte ner mig i sägen de höll fast mig och spände fast mig.

Var på behandlingshemmet en månad. Min önskan var att få vara kvar längre men av ekonomiska skäl fick jag inte det. Kom till gruppboendet som verkligen är toppen bra. Men jag fick fortfarande inte den rätta hjälpen. Jag började må sämre igen, åkte in och ut på psyk, fick sy fler gånger, opereras flera gånger. Nu är det oktober 2015 och jag ska kanske äntligen få behandling. Dessa ord som kanske, eventuellt, så snart som möjligt är något jag ofta fått höra men i verkligheten betyder det att de kan ta tid.

Under tiden jag väntar på behandling har jag en jättebra samtalskontakt. Åker fortfarande in och ut på psykiatriska slutenvårdsavdelningar men de hoppas att jag ska få en behandling så fort som möjligt. Mitt mål är att sluta självska men jag har blivit så beroende det är som en drog, tvångstankar. Jag väntar på hjälpen och jag är motiverad.