Vägen tillbaka

Ett främmande land.
Tänk dig att du kommer till ett nytt land för första gången, det är ny kultur, nya intryck och det kanske ser annorlunda ut. Maten kanske är annorlunda, språket är annorlunda. Det kan kännas spännande med en ny kultur. Kanske har man läst en del om landet och kan en del om landet men det finns alltid mer att upptäcka.

Lite så var det när jag klev in i den slutna psykiatrins låsta dörrar för första gången. Det var en främmande miljö, allt var låst någon annan bestämde över mig. Man fick en diagnos stämplad i pannan, okej inte bokstavligen men det kändes så. Det var en plats där det fanns massa mediciner, personal dygnet runt, massa läkare som tyckte saker, en bältessäng, andra personer som också mådde dåligt och hade liknande problem.
Det var även en plats för vila och återhämtning. Det var som ett främmande land. Innan jag blev inlagd i slutenvården mådde jag väldigt dålig, jag hade under en längre tid mått dåligt, haft tankar på att skada mig och tankar på att ta livet av mig eller tankar på att någon annan skulle göra det åt mig.

Första gången: Jag tog en överdos det var ett rop på hjälp, läkaren frågade om jag hade självmordstankar jag svarade nej för jag var rädd för att bli inlagd. Fick alla fall en akut remiss till öppenvården. Tog en till överdos till och mina föräldrar tog mig till psykakuten. Jag vägrade vård och blev inlagd på tvång. Första natten var hemsk jag sov ingenting, det var så annorlunda. Jag blev ifråntagen alla mina saker, de kom och lyste in med ficklampa i rummet varje kvart. Dagen där på hamnade jag på en annan avdelning. På den avdelningen var jag på i sex veckor. Att få komma hem på permission var också något jag upplevde som annorlunda, det var väll något man hade när man gjorde lumpen eller satt i fängelse inget man hade när man låg på sjukhus?

Det var där min sjkhusbana började, varje avdelning är annorlunda. Jag har åkt in och ut så många gånger, de låsta dörrarna och alla mediciner är inte främmande längre. Man vänjer sig vid att vara inlåst. Har vart inlåst så länge så att friheten nästan känns som ett främmande land. Jag har skadat mig så länge så jag inte vet hur jag ska hantera ångest och känslor på annat sätt. När jag har haft extra vak (en person är med hela tiden) under en längre tid, blir jag så van att jag har svårt att klara mig själv när det tas bort. Att bli frisk känns på ett sätt främmande men jag är redo för utmaningen det krävs för att bli frisk jag är redo för att möta det nya landet i friskhet.

Som när jag åkte till Australien det var en riktig utmaning för både engelskan och självständigheten. Det är bra att utmana sig själv, så jag utmanar mig till att inte låta självskadorna och ångesten styra mig längre.