Vägen tillbaka

Måste börja med och säga hur fantastiska de är på mitt gruppboende, verkligen glad över att jag får bo där. Min mamma är bra fantastiskt underbar hon med.

Hade en bra helg, började med daglig verksamhet på fredag sen fick jag komma hem. Där bröt jag ihop, jag vill ju vara hemma inte bara komma hem på permis. Sen kom min underbara mamma och lyste upp min tillvaro. Personalen på boendet är väldigt stöttande att ska sluta skada mig ett stöd jag vill verkligen vill ta vara på det.

Jag och min mor gick till Willys och handlade, det blev ost och broccoli biffar med kamutvete. Jag behöll maten, ångesten kom ju men min underbara mamma var ju där då är ångest inte så farligt. Vi kollade på hela Sverige bakade och hade de mysigt.

På lördag städade vi, eller snarare mamma städade. Jag shoppade och träffade Adam. Jag och mamma rensade min garderob det var rätt välbehövligt, nu kan jag till och med hitta saker.

På söndag var vi på IKEA allt kändes så normalt. Vi handlade massor och min underbara mamma hjälpte mig hem. Hade en klump i magen, jag ska ju tillbaka dit, tillbaka till det sjuka, tillbaka till sjukhuset. Jag är ju bara en psykpatient på permission. Jag har min medicin i små papperspåsar med mitt namn och personnummer på. Det har inte alla andra. För dem är det bara en söndag på IKEA, alla fall för de flesta, finns säkert de som också kämpar med det sjuka.
Väll hemma hade jag sån lust att stanna hemma, sitta och titta på Harry Potter med personalen. Men jag var ju tvungen att gå tillbaka med den stora klumpen i magen. Tårarna var nära. Väl på sjukhuset bröt jag åter igen ihop en explosion av tårar. Det är den sjuka verkligheten. Platsen där jag inte få gå utan långärmat för att jag har ränder på mina armar, platsen där folk mår dåligt, en plats för ångest. En plats jag inte kunnat klara mig utan på typ två år förutom några veckor. En plats jag så gärna vill vara utan, men jag vet knappt hur man gör i friheten längre. Jag är ju så fast här, fast i den slutna psykiatrins järnklo.

Har beslutat att ta studieuppehåll ett år till, är inte tillräckligt frisk för att fortsätta mina studier. Det var ett väldigt tungt beslut. Men blir nog en bättre förskollärare om jag är frisk.

Jag har vart en vecka skadefri, maten går sådär men jag försöker äta och behålla den. Vill bort från det sjuka nu, vart trött på detta länge nog nu. Motivationen har vart till och från. Jag vill inte leva ett liv på sjukhus. Jag vill inte utsätta mig själv för fara, jag leker med livet men jag vill inte leka längre, det är farligt. Om jag någonsin behöver vård igen ska det vara för att jag är sjuk och inte för att jag självskadat. Jag vill inte ligga på ett brits och tänka att det var jag själv så åstadkommit detta, att sjukvårdspersonalen borde hjälpa den som faktiskt är sjuk att jag egentligen bara är onödig. Jag är ju också sjuk, rent psykiskt, så jag förtjänar ju vård jag med. Eller åtminstone en lösning/behandling för mina problem.