Vägen tillbaka

Fortsätter lite på samma tråd som igår. Jag har många gånger fått höra att det blir bättre jag har många gånger tänkt att nej det blir det inte, jag orkar faktiskt inte vänta. Men det blir bättre, bara att det tar olika lång tid tyvärr. Det gäller att inte ge upp, även fast man vill det.

Jag kan ju inte säga att det är bra just nu men det håller på att bli bättre, jag är inte nere i ett total mörker hela tiden mitt liv kretsar inte längre mellan leva och dö. Jag vill inte dö längre, egentligen ville jag inte dö förut heller jag ville bara inte leva. Leva livet med ständig ångest, med tankar på att göra sig själv illa, att leva med ett sånt självhat. Ingen människa vill göra sig själv illa egentligen, när man väl börjar inser man att detta var ju ett sätt att hantera ångesten på. Man tycker att det är skönt, det tar bort den psykiska smärtan man har inom sig och det blir fysiskt istället, men man vill fortfarande inte skada sig, man ser det bara som en lösning för att hantera ångesten. Den lösningen har jag valt alldeles för många gånger. Lösningen har många gånger slutat på sjukhus, antingen på akuten eller på psyk. Vet inte hur många gånger jag blivit magpumpad, fått kol (är sjukt äckligt), fått dropp, blivit sydd, blivit fasthållen men de jävla sterila handskarna, jag har blivit bältad flera gånger, fått tvångsinjetioner, behövt opereras allt detta har jag gått igenom för att jag skadat mig själv. Allt detta har min familj och vänner fått genomlida. Jag förstår oron de känt, det frustationen för att jag inte kan sluta självskada, jag är tacksam för att de inte har lämnat mig. Att de orkade fortsätta vara min familj och mina vänner de gav inte upp även fast jag själv ville ge upp. Kommer vara evigt tacksam för det. Speciellt tacksam är jag för min mor, älskar dig otroligt mycket. Jag vet att jag kan vara väldigt ilksen och otrevlig ibland och tycka att du stör när du ringer, men jag uppskattar dig otroligt mycket, du är min stora idol, min stjärna! Du är den modigast person jag vet.

 

Egentligen har du nog kämpat mer än vad jag har gjort, du har tagit mot all skit. Du har alltid kommit och besökt mig på sjukhus, du har stridit för mig att jag ska få rätt vård. Det är du som får ta mot samtalen om att jag tagit överdos och är på akuten, det är du som vart sjuk av oro när jag behövt oppereras, det är du som fått se på hur jag blivit behandlad inom psykratrins låsta dörrar. Du har alltid trott på mig, när jag själv inte trott på mig. Du som många andra har sagt att jag inte ska sluta kämpa, att det blir bättre och att jag ska leva för eran skull. Jag har tänkt jag orkar inte ens leva för eran skull, men jag gör det ändå. Något djupt inom mig sa med svag röst att det kan ju bli bättre, du kan inte veta hur det blir i framtiden. Idag är jag faktiskt nyfiken på framtiden och vad den har och erbjuda. Jag hoppas att få många flera år med min älskade mamma och resten av familjen också.

 

Är väldigt tacksam för mina vänner som inte lämnat mig hoppas att jag får spendera ett mer friskt liv med er!